Jobbat klart för den här veckan. Det var mer än äcklig tur att dagen tog slut när den gjorde. Hade inte orkat en kvart till, är helt över och förbi.

Samtidigt känner jag mig som jag vore den gnälligaste i världen. Jo, jag har gjort en förhållandevis stor operation, men ingen jättestor och ingen jätteallvarlig operation. Det var ingen "öppen buk" (som är klart allvarligare och tar mer på krafterna), de har inte varit in i bålen alls, inte ens med titthål. Jag var inte "sjuk" med feber eller nedsatt allmäntillstånd innan operationen. Jag trippade glatt från uppvaket på egna ben, hann handla lite av det nödvändigaste smärtstillandet innan jag kom hem. Mådde rätt bra tills blockaden släppte och jag kraschade i ett våldsamt smärtgenombrott. Men bara jag fick ordning på smärtstillanderegimen, så har jag ju mest mått bra.

Jag borde kicka in och komma igång snabbare, än jag gör, det är asstörande. Jag känner mig pipig och gnällig, tycker inte kroppen fungerar som den ska. Är förbannad över att jag fortfarande har ont och inte kan röra mig riktigt, känner av att jag snedbelastar och börjar få ont på helt orelaterade ställen på kroppen. Så djävulskt onödigt.

Och så tänker jag på alla som faktiskt har skäl att pipa. Alla de som idag vaknat efter operationer av svåra sjukdomar eller skador, de som det är synd om på riktigt. De cancerpatienter som inte längre kan få mer smärtstillande för att de kommer att sluta andas och ändå har de ont så de gråter. Eller på alla de som lever på ställen där smärtstillande inte ens finns att tillgå.

Det får räcka som tröst ikväll; andra lider långt värre än jag gör.

Frid.