Tidigt i denna blogg funderade jag på hur det skulle kännas om någon som känner mig IRL, gjorde kopplingen mellan denna blogg och mig som person. Alltså att jag blivit identifierad. Jag fick lite lätt hjärtinfarkt när jag såg att besöksstatistiken började stiga, det är ju en bekräftelse på att någon läst det jag skrivit. Bara det kändes lite skrämmande. Jag hade tänkt att jag skulle hålla mig i mitt lilla anonyma hörn, där ingen hittade mig. Få ha min ventil ifred.

Idag finns det finns en och annan som faktiskt känner till koppligen mellan personen IRL och bloggen, det är mindre än en handfull personer. De finns inte i min vardag, de är mycket perifiera i min värld och förstår mycket väl konceptet med att hålla tyst.

Nu vet jag i alla fall hur det känns att bli avslöjad. Personen ifråga valde att bekänna färg och jag kan gissa att personen gjorde det tämligen snart. Jag har fått beskedet via mail. Reaktionen var allt annat än behglig, även om personen som bekände färg är en behaglig människa. Jag skulle kunna gissa att personen i fråga tycker jag är en fåntratt, som reagerade som jag gjorde. Jag vet inte ens om personen kommer att läsa det som står här, än mindre följa bloggen med nån regelbundenhet. Men det fanns också en liten chock i att förstå att det var just den här personen, som hittat mig. Många andra skulle jag ju ha gissat på, men inte just denna.

Nu är det som det är och jag kommer att fortsätta skriva här i alla fall. Anonym eller inte.

Fridens!

Jag vet ganska väl vem jag är. Jag kan min egen historia och jag kan min släkts historia, på båda sidor. Jag vet vilka dialekter jag talar och kan konstatera att jag har rätt mycket identitet i mitt sätt att prata. Jag vet vem och vad jag identifierar mig som. Det är rätt skönt. Jag är tämligen grundad i mig själv. Det finns en skön styrka i att höra historien bakom mig, att se mina förfäder tillbaka genom seklerna. Det släktforskas på båda sidor, jag tror de är nere på någonstans kring 1200-tal på min fars sida och 1500-tal på min mors sida.

Under hösten körde SVT  "Allt för Sverige", om ett antal amerikaner som är svenskättligar, som kom till Sverige för att hitta sina rötter. De fick chansen att under lustiga former bekanta sig med Sverige men också lära sig om landet och deras egen historia. Jag hade inte tid att följa hela serien, men såg ett antal avsnitt. Det som var så slående var hur otroligt rörda och berörda de blev att att hitta sitt sammanhang, sina rötter och sin historia. SVT har kört lite andra program av liknande karaktär, både TV4 och TV3 har gjort program där man söker sina rötter. Samma sak där, de medverkande blir tagna av att få sitt sammanhang. Det går ju inte att komma ifrån att det är bra TV, få lämnas oberörda.

Jag har ett antal vänner som är adopterade eller som har kommit till Sverige som flyktingar. Alla har skapat sig ett bra liv här. De är väletablerade i samhället och har stora nätverk kring sig, både privat och professionellt. De mår bra och finns i ett sammanhang. Men när vi pratar om identitet och historia så kan det bli lite känsligt. En av mina adopterade vänner beskrev det för några år sedan som om hon var en snittblomma. Hon har den näring hon behöver, hon har sin bukett/sitt sammanhang kring sig, hon är inte själv på något vis. Hon kan leva, frodas och må rätt bra. Men hon har ingen rot, hon flyter runt och kan flyttas på, det finns ingenstans där hon är fast. Det var en intressant beskrivning och jag lära fråga mina vänner, både adopterade och flyktingar, om de kunde relatera till bilden. Vilket de alla kunde.

För även som flykting är du avkapad från rötterna, visst i många lägen har du familj eller släkt med dig när du flyr, men du har inte längre historien med dig. Du lever inte med den runt dig längre.

Jag har i många år funderat på om det inte vore värt att fixa en databas för släktskap. Alltså en statlig databas där man kan lägga in sin släkts historia. Via vår långa tradition av byråkrati i Sverige så har vi folkbokföringen, kyrkböckerna är inlagda i databaser, för de flesta av oss infödda svenskar går det att hitta sin historia. Det är hyfsat säkra uppgifter som finns där, men som alltid, ju längre bakåt i tiden, desto mindre att lita på. Fast det spelar ingen roll, för någonstans tar de säkra uppgifterna vid och det går att snirkla sig fram till en bild av sitt ursprung.

I min tänkta databas så fick man acceptera att uppgifterna inte var helt tillförlitliga. Om nån nu ville ändra på en historia, så låt det vara så då. Det finns så mycket släkt- och familjehemligheter, som folk tror måste bevaras, ingen idé att bråka om det. Detsamma har skett i våra kyrkböcker också, allt som står i dem är inte sant. Finns det alternativa historier om hur släkskapet sett ut, så får man väl lägga in fotnoter där de utsagorna redovisas. Det är inte jätteviktigt att allt är rätt från början, det kommer en punkt där det inte går att förändra verkligheten, då det kommer att bli en faktiskt beskrivning. Och jag tror att rätt många skulle nappa på idén om att få sitt ursprung kartlagt, uifrån att det handlar om att framtida generationer i Sverige ska kunna hitta sina förfädrer, även om de inte är svenskar i sitt ursprung.

Jag har själv fått berättat av vänner hur underbart det är att bara få höra datumet då de blev hittade på trappen till barnhemmet. Att få veta namnet på de som vårdade dem innan adoptionen, att få se huset eller platsen där barnhemmet låg.  Jag har hört andra vänner berätta om hur tråkigt det upplever att de aldrig frågade sina äldre bortgågna släktingar, om familjens historia. För det finns ju en historia innan flyktingar och adopterade landar här och jag anser att den är värd att bevara. 

Så om nån nu läser det här och ser att de har möjlighet att förverkliga detta, var så god och sno idén. Se till att förverkliga det!

Fridens!