Nämner man ämnet historia så suckar de flesta av genuin uttråkning. Jag förstår dem på ett sätt. På ett annat kan jag tycka mycket synd om dem. Att förstå historia gör att det är möjligt att förstå vem man själv är, hur samhället fungerar, man slipper upprepa misstag och det kan ge nya idéer.

Jag har så svårt att begripa varför många som håller på med historia, envisas med att göra ämnet så förbenat tråkigt. Vad är poängen med det? Och när jag pratar om historia så är inte att kunna rabbla årtal för stora krig eller att kunna räkna upp landets kungar, som räknas. Ärligt talat; jag skiter i vilket. Det som är intressant att veta är ju att förstå hur de levde, hur var villkoren för livet då? Vad åt man? Vad var dagens sanning då? Finns det saker vi gör idag, som härstammar ur händelsen som skedde då? Som ren fakta kring samhället som det var, kan man nämna kungar och krig, men det är inte helt nödvändigt. Det är i alla fall inte det som ska ta mest plats, enligt mig.

Det är först under 1900-talet som det börjar finnas levnadsberättelsen kring helt vanliga människor. Innan dess så är det mest olika prominenta personer som har dokumenterade liv. Stora delar av befolkningens liv och leverne är liksom bortglömt, inte fint nog att föra vidre. Det finns en och annan, där man kan få ta del av helt ordinära människors liv. Brev eller dagböcker där det går att lägga ett pussel om personens liv och få fingervisningar om hur samhället såg ut då. Och det är ju där som historien blir intressant för mig som individ, när jag kan jämföra mitt liv med någon som levde på 1600-talet. När jag förstår den personen och vilka val, eller brist på val, den hade i sitt liv. Eller ännu hellre får reda på vilka drömmar den personen bar på. Då blir det levande och intressant, bättre än vilken roman som helst!

Jag har haft förmånen att få var en lite längre tid i Rom, Italien. Vi bodde innanför stadsmurarna, där bara kryllar det av historia, hela tiden. Helt fantastiskt! Om politikens vagga sägs ligga i Grekland, så brukar man säga att administrationens/byråkratins vagga ligger i Rom. Det finns väldigt mycket nedtecknat om allt, både viktigt och ovidkommande. Vi rantade ju naturligtvis Roms sevärdheter upp och ner. Det är ju så mäktigt att se. Men det som hela tiden fanns väldigt närvarande i mitt sinne, var en våldsam frustration över att jag inte fick vara med och se hur det verkligen var då. Jag hade velat varit där och hört dem tala, sett hur byggnaderna såg ut när de var hela. Känt dofterna (stanken?), upplevt alla ljuden och sett hur de alla såg ut. Jag hade velat vara med.

Samma upplevelse av frustration har jag när jag går igenom gamla frabrikslokaler eller hyttor. Med min fars släkthistoria så är gruvindustrin väldigt levande i mig. Jag älskar att besöka gamla gruvfält, kan gå i timtal och bara uppleva platserna. Ett favoritställe är Klackberg (du kan läsa mer här ) utanför Norberg i norra Västmanland. Om det inte framgår av den omfattande länkningen i förra meningen, så tycker jag att stället är värt att besöka. Såna platser är levande för mig i ganska hög grad, jag kan föreställa mig hyfsat hur det såg ut och vilka ljud som hördes. Och jag kan sätta dessa platser i ett sammanhang i historien. Jag kan förstå lite av villkoren som människorna som fanns där, levde under, vilken typ av liv de levde. Jag kan dessutom se hur dessa platser och verksamheter har påverkat historien fram till idag samt se hur utveckligen gick till fram till dags dato. Jag kan känna tillhörighet och gemenskap med människorna som fanns där för mer än hundra år sedan. Delar av mina rötter finns där, även om det inte helt stämmer geografiskt.

  Laven vid Storgruvan, uppförd över Centralschaktet 1881. Laven är byggd i slaggsten, vilket är väldigt ovanligt.
Klackbergs gruvfält, Norberg

Det är så historia ska framställas och förevisas enligt mig. Så borde historialektioner fungera, att länka samman det som var, med det som är idag. Att skapa förståelse och med lite tur väcka idéer för framtiden.

Fridens!