Jag är ingen kännare av konst som sådant. Absolut inte. Kan väl mest för husbehovs skull känna igen de stora mästarna. Min personliga favorit är Salvador Dalí, gillar hans otroligt skruvade konst. Gillar att jag i flera av hans målningar, kan se nya saker, flera år efter att jag tittat på dem första gången. De slutar aldrig att ge.

Mina egna föräldrar har dragit mig runt på diverse konsthallar och konstmuseer som pytting. Det var väl inte alla gånger jag brydde mig om nåt, men en och annan gång så fastnade jag för nåt verk. Idag minns jag inte mer än några få konstverk, som jag såg då. Jag minns dock känslan väldigt tydligt. Det var ju ganska trubbiga känslor, inte så väldefinierade. Nu när jag försöker minnas så kommer luddiga fotografiska minnesbilder fram, men även upplevelser av läskigt, konstigt och roligt framträder. Upplevelsen var alltid positiv, möjligt att decennierna har lagt ett luddigt filter över minnet, men även idag kikar jag mycket gärna på konst!

Jag har blivit mycket förtjust i två skulpturparker som finns hyfsat nära mig. Jag gillar konceptet, att ha skulpturer ute, där naturen blir en del av upplevelsen. Den första är Kvarntorpshögens skulpturpark "Konst på hög" (även denna sida är väl värd att kika in på). Stället är en ren miljökatastrof, högen är gjord av staplad alunskiffer med oljeinnehåll. Sverige fick för sig att vi skulle bli egenförsörjande på olja under andra världskriget och började anrika olja på stället. Metoden var inte alls effektiv och slagghögen innehåller fortfarande en massa olja. Högen brinner i dess kärna. Slaggen från oljeugnarna lades på hög när den fortfarande var het. Men bara av trycket som bildas genom högens storlek (dryga 100m), så fortsätter det brinna inuti högen. Ytvatten rinner in i skrevor och håligheter och blir till ånga i hettan. Det finns "heta områden" på högen  där man ska passa sig för att gå. Man riskerar att bli bränd av ångan. Det adderar ju lite till spänningen!

Högen har varit slalombacke i många år. I mitten av 90-talet beslutade kulturnämnden i Kumla att satsa pengar på 10 konstverk som skulle uppföras på högen. Resultatet blev fantastiskt! Utställningen öppnade 1998 och jag var där första säsongen, men blev fast för evigt. För den som inte känner till Kvarntorp och Kumla, så kan jag berätta att högen är placerad mitt på Närkesslätten och utsikten är milsvida. Det är en fantastisk upplevelse att gå där uppe med himlen som tak. Vissa av konstverken är fasta, andra byts ut per säsong, idag är det fler än 10 konstverk. Vid infarten står mitt favoritkonstverk, skapad av Karin Ward; Dansen. Laserskuren plåt, tre kvinnliga och tre manliga figurer. De kvinnliga och manliga figurerna är skurna ur samma plåtstycke. Helt fantastiskt verk, jag kan titta på det i timtal. Går man kring verket så ändrar det karaktär. Så enkelt och så genialt! Konst på hög är öppen året om, men fordonstrafik upp på högen, är endast tillåtet på sommarhalvåret.

    Dansen av Karin Ward vid infarten till "Konst på hög"
Kvarntorpshögen, Kumla.

Nästa skuplturpark som betagit mitt hjärta är Engelsbergs skulpturpark i Fagersta kommun. Här finns de flesta konstverken brevid den stilla Kvarndammen, inbäddad i grönska under sommarhalvåret. Men det finns även konstverk uppe vid bruket och hela vägen ner till stationen. Den här parken är inte så vidunderlig, utan mer intim och nära. Verkligen ett ställe för stilla kontemplation. Det går att besöka parken året om, men alla konstverk är inte kvar under vinterhalvåret. Vissa konstverk är ständiga, andra byts ut per säsong. Även här finns en favorit, det är Oleg Nourpeissov underbara skulptur Oändlig Metamorfos. Även den fullständigt genialisk i sin enkelhet. Det är en pyramid beklädd med spegelglas, vilket innebär att du aldrig ser samma sak två gånger, konstverket skiftar karaktär konstant, precis som namnet anger.

Jag försöker besöka dessa parker minst en gång per år, eftersom det aldrig ser lika ut. Det finns ju fler skulpturparker i vårt avlånga land, fler lär ju bli besökta.

Och visst kan det verka lite snobbigt med konst, men man behöver inte stå och spotta ur sig en massa ord om upplevelsen. Det viktiga är att man har en upplevelse. Konstnären har ju lämnat över makten att bestämma vad konsverket betyder, till den som tittar på det. Det finns ingen manual till hur ett verk ska tolkas. Man kan börja med att kika på vad verket heter, därefter tittar man på det en liten stund. Bara för att vänja ögonen. Sen kan man kika på vilket material som är använt, om det är mycket detaljer eller enkelt utformat. Är formerna kantiga eller mjuka? Är färgerna i verket många eller få, är de skarpa eller dova, mörka eller ljusa? Sist kan man fundera på om verket ger en känsla eller om jag lämnas likgilltig. Lämnas man utan en upplevelse eller känsla, så var det dålig konst för just den personen. För skillnaden mellan bra eller dålig konst är inte om man gillar den eller inte, skillnaden ligger i om man blir berörd eller inte. Och det är högst personligt.

Jag vill även uppmana den som läser detta att kika in på närmsta konsthall. Nästan var enda kommun har en egen liten eller större konsthall. Det är värt var enda sekund att besöka dessa ställen, det är ett utmärkt tillfälle för aktiv avkoppling!

Fridens!