Jag har så svårt att se att erfarenhet inte värderas högre, både av dem som har erfarenheterna och de som saknar dem.

För några månader sedan så satt jag på en enklare intervju av en ung kvinna. Jag och en person som känner kvinnan sen tidigare hade några frågor som skulle klaras av med henne inför ett uppdrag, mer en ren formalitet. Bland annat så frågas det om hon har några erfarenheter av uppdraget, vilket hon svarar lite tvekande om. Jag vet att kvinnan har ett barn med speciella behov. Och någonting blir oerhört ledsen i mig, när jag hör att hon inte värderar sina egna direkta erfarenheter av det som efterfrågas. Hon om någon vet hur det är att märka att barnet inte kommer att kunna leva som de flesta andra barn, oron över att barnets behov inte kommer att kunna täckas av folk som inte känner barnet fullt. Sorgen över att barnet inte kommer att få samma möjligheter som merparten av andra barn. Hon vet.

Så jag stoppar "intervjun" och säger att "detta är lite okonventionellt, men jag kan inte låta bli att dela några tankar med dig, innan vi fortsätter".  Jag berättar kort vad jag vet att hon har varit igenom, hon nickar förvånat men igenkännande och håller med. Det jag avslutar med är att be henne uppvärdera sina erfarenheter, att se dem som något som hon har nytta av, inte som hinder. Bara de korta orden får henne att sitta rakare under den avslutande delen av intervjun. Min co-intervjuare öppnar först munnen när den unga kvinnan lämnat rummet. Han blev så tagen att han inte kunde fortsätta prata, han kände ju kvinnan sen innan och kände till hennes bakgrund, han hävdade att han aldrig kunnat ge den effektfulla återkopplingen. Han såg att det tog skruv. Nu är det min fasta övertygelse att han faktiskt skulle kunna ha gjort samma, jag var bara snabbare denna gång.

En sak har under ett tag irriterat mig i en av de verksamheter jag befinner mig i. Inget stort, men det har helt saknat någon som helst logik och ingen har vetat varför en viss rutin sett ut som den gör. Jag är allergisk mot sånt! Så jag lära forska i frågan, vilka vänder jag mig till? Naturligtvis till de med mest erfarenhet och det tar inte lång stund innan jag har mitt svar. Jag kan dessutom snabbt konstatera att det går att förändra rutinen till det jag vill, utan att det påverkar något negativt. Vi andra saknade erfarenheten och kunde inte bedömma om det gick att förändra hur som helst.

Kikade in på Kajsa Karins blogg, där hade en kollega uppmuntrat henne att skriva om sitt liv. Jag kan bara hålla med! Helt och fullt! Hon har varit igenom mycket och har fortfarande en del att reda ut, men hon verkar ha skaffat en massa erfarenheter som andra kan ha stor nytta av att få del av. Erfarenheter som gjort henne till den hon är idag, som utan tvekan skulle kunna ge andra i liknande situationer hopp. Hon tvekar, vilket jag förstår av flera anledningar. Men nånstans i texten fångar jag en liten antydan av att hon tvekar kring att erfarenheterna skulle vara betydelsefulla för andra, än henne själv.

Jag har en liten teori om att när vi levde närmre varandra i generationer och byar, så överfördes livserfarenheter på ett helt annat sätt. Man såg vad familj, släkt, vänner och grannar tvingades gå igenom. Man var delaktig i varandras liv på ett annat sätt än idag, på både gott och ont. Enligt mina egna erfarenheter, självupplevt och vad jag sett jag sett hos andra, är delandet av upplevelser och kunskap till nytta för båda parter. Att få se att det går att ta sig igenom svårigheter, att det finns vägar att ta, fast det ser tvärmörkt ut. Och att dela med sig av sina tyngsta erfarenheter utgör ju också ett kvitto på att de erfarenheterna inte varit förgäves, de ger kraft åt fler än bara den som fått erfarenheterna. Detta gäller båda i privatlivet och i arbetslivet, det behövs äldre och erfarnare personer som delar med sig av vad de lärt genom livet.

Fridens!