Så då är de här igen. De ljusa försommanätterna. Som nattdjur tycker jag även om de kolsvarta iskalla vinternätterna, de har sin charm med sin nästan stickande klarhet. Mörka och tysta med Orion synlig i hela sin resliga gestalt.

Orion syns inte längre, klockan är nästan 2 på natten och endast de ljusstarkaste stjärnorna har visat sig. Det är varmt och friskt ute. Det är inget roligt att gå och lägga sig nu. Jag vill verkligen inte, jag vet att jag borde, men det är så skönt att vara uppe. Det är stilla och jag får vara ifred.

Här nere blir det ju aldrig de där vita nätterna, inte ens kring midsommar. Jag längtar hem och det är extra mycket hemlängtan just nu, just för att jag vet hur underbara de kommande vita nätterna är. Tyvärr kommer jag att missa dem i år.

Men även här kommer nätterna att bli ljusare ett tag framöver, det glädjer mig, jag tänker njuta så mycket jag kan. Oavsett hur död jag kommer att vara dagtid.

Fridens!