Våren slog till mycket tidigt i år och tur var väl det! Jag fullständigt hatar tiden mellan snön försvinner och det blir grönska. Det ser ut som om det varit nån gräslig form av katastrof som gör att det aldrig mer kommer att bli grönt gräs och löv igen. Jag påverkas inte mycket av väder eller årstidsväxlingar i vanliga fall. Men just de här veckorna är vidriga. Det är inte ens vackert om solen lyser.

Nåväl, våren kom så pass att vår tidiga hägg visade sina löv redan den 12:e april. Den här häggen är alltid först, långt före alla andra träd och häggar i området.  Fyra dagar senare släppte de andra träslagen sina lövknoppar, utom ask och ek, de är riktigt petiga på temperatur. Sen 1999 (så länge jag bott i regionen) har lövsprickningen kommit till Mälardalen i månadsskiftet april-maj, förutom förra året då tidiga häggen satte igång 16:e april och de andra kom 20:e april. Vi får se om det är trend på det här med att lövsprickningen kommer 2-3 veckor tidigare.

Min salig farmor hade ju en liten tumregel för hur sommaren skulle bli, beroende på vem av ask och ek som fick löv först. Skrev om det förra året också.

"Ask före ek, då bli det stek. Ek före ask, då blir det plask."

Förra året var eken en hel vecka före med att sätta löv, i år kom de samma dag, den 9:e maj. Förra sommaren var ju inte någon tokvarm sommar, klart regnig om man frågar mig. Vi får se hur det blir detta år, borde bli hygglig balans mellan väta och värme. Vi får se i höst. Har inte något skatbo att ha span på heller.

Annars så går jag mest runt och njuter av att hägg och slån doftar så gott om kvällarna. Tyvärr har det varit lite för blåsigt, så det har inte varit den där riktiga mättnaden med doft. Jag njuter av att gullvivan dykt upp, det är nog min favoritblomma, alla kategorier. Gillar de röda allra mest. Förresten så hörde jag ett ljud för någon dag sen, som det tog några sekunder att placera. Jag hörde en gräsklippare och lära verkligen tänka efter vad det var för ljud! Sekunderna senare så bär vinden med sig doften av nyslaget gräs. Det doftar så gott! Jag blev väldans full i skatt över att jag inte kände igen ljudet, men ursäktar mig med att jag inte hört dem sen i slutet av september!

Annat som roar mig är att cumulusmolnen (stackmoln, ser ut som bommulstussar) är tillbaka! De är typiska sommarmoln, finns inte om vintrarna. Har man tur kan de dra ihop sig och växa upp till cumulonimbusmoln, det vill säga åskmoln på svenska. Har sett början på att det skulle kunna ha blivit åskmoln, men det var för sent på kvällen och för lite energi kvar i luften, så det blev inget av det. Åska är ju annars en sån sak som jag ser fram emot i sommar. Förra sommaren hade vi kraftig åska ända in i september. Jag har sett det åska både i oktober och på annadag jul i Sverige, men det tillhör ju ovanligheterna. Sen är ju åska under de kallare årstiderna inte så speciellt kraftfull, några smällar och sen är det över. Den lilla bilden till vänster i bloggen är för övrigt ett åskmoln som var här i krokarna en kväll i början av september 2011.

Får väl återkomma till hösten och göra en återblick på vad som hänt under sommaren.

Fridens!

Så var jag tillbaka.

Valde att lägga ner temporärt, hade inget att säga och det sammanföll med en hektisk tid på jobbet. Det fanns ämnen att skriva om och tänkta tankar, men inget jag ville dela med mig av.

Ska väl försöka komma upp på linan och balansera vidare. Det är ju inte så att det saknas något att skriva om, verkligheten förefaller att bli mer absurd för var dag som går.

Fridens!

Det kom en liten vänlig och försynt fråga på mailen, om jag inte kan samla allt jag skriver om döden i en egen kategori, för enkelhetens skull.

Visst kan jag det! Sätter igång med det på en gång!

Det kommer nog att kunna bli ett och annat till inlägg där, även framledes.

Fridens!

Helt uppenbart ser jag mig inte alltid för, när jag sparar en liten tanke. Därav att saker som inte är färdiga blir publicerade. Inte så smart.

Men jag sätter det på kontot "mänskliga jag". Ni som sett inlägget, vet vad ni har att se fram emot. Eller nåt.

Fridens!

Tidigare i år så hade jag att inlägg där jag bland annat tog upp hur sommaren eventuellt kunde bli, rent vädermässigt. Om du är nyfiken kan du läsa inlägget här.

Skatorna byggde högt och fick ungar tidigt, vädret var torrt och varmt mest hela försommaren i Mälardalen. Eken slog ut en vecka innan asken, det ska tydligen tala om att det blir en regnig sommar.

Tja, här i Mälardalen har det regnat rätt ofta, men det har varit väldigt varmt och det har mest rört sig om kortare skurar eller en halvdag. Det har inte varit dåligt väder över flera dagar i rad. Så det enda jag kan säga är att det är i år så blev det så här. Det blev inte en kall sommar, trots en varm vår, så där faller min uppfattning om att varm vår ger kall sommar.

Min egen upplevelse av sommaren så har det varit underbart varmt, jag har kunnat bada järnet sen i slutet av juni. Jag har inte störts av regnet de dagar som varit blöta. Jag har fått varit med om ett antal otroligt läckra åskväder. Solen har varit framme
tillräckligt för att jag skulle hinna bränna mig och få en lite gulaktig hudton.

På det hela taget en bra sommar vädermässigt, annars också. Nu väntar jag bara på att hösten ska komma på riktigt!

Fridens!

De bananflugor som just nu frodas här hemma, i vad som känns som stora svärmar, verkar vara mer än lovligt petiga. Röd saft med nån droppe diskmedel i gick jättebra att ta livet av sig i. Grön saft med någon droppe diskmedel i var inte alls lika rolig, knappt nån har valt att söka döden i glaset. Och ja, båda sorterna är med rikigt socker.

Den röda saften var dock BOBs och den gröna är Willys egna märke.

Snobbiga små skitar till bananflugor, för att bo i avloppen så är ni förvånande petiga!

Ofrid!

Jag är inte född och uppväxt på stället jag kallar hemma. Men det är enda stället där jag verkligen är hemma, till själ och hjärta, där jag har hela min identitet. Där jag är hel. Det stället där jag bor är inte hemma, det är där mitt boende finns, men inte mitt hjärta. Mitt hjärta är kvar i Ångermanland, bland berg och hav.

När jag bodde där uppe trodde jag aldrig för mitt liv att jag skulle sakna snö och ordentlig kyla. Nu har ju Mälardalen varit ordentligt inbäddat i snötäcke under de två senaste vintrarna.  Jag har njutit järnet. Jag har varit så lycklig över var enda snöflinga och var enda riktig kallgrad. Riktiga kallgrader är under minus 9, det är då det slutar vara fuktiga vindar och den torra kylan kommer. Oftast i alla fall. Och vintern har varit lång, det är också bra. Det var inte många veckor mellan det att snön försvann och det blev lövsprickning, sånt uppskattar jag!

Denna sommar har jag haft förmånen att vara hemma i Ångermanland under de vita nätterna som är kring halvårsskiftet. När det aldrig blir mörkt nån gång under dygnet. Vi har inte midnattssol hos oss, men solen är borta som max 4,5h och det spelar ingen roll för den går inte speciellt långt ner. Enda gången det blir riktig mörkt är vid regn.

Jag älskar de här nätterna och vill verkligen inte gå och lägga mig. Jag är nattuggla fast det är beckmörkt ute, det blir inte bättre av ljuset. Och när jag lägger mig vill jag inte dra ner persiennerna, jag vill sova i ljuset. Jag vill vakna av att solen strålar på mig. Mitt flickrum har ett av fönstren åt öster, solen kikar in strax efter fem på morgonen, men är inte så intensiv då.

Vi har förmånen att bo högt, det gör att vi har några utkiksplatser att gå till, typ 400m bort. Att gå dit och sätta sig och titta ut över världen en vanlig dag, är en lisa för själen. Att se de många bergen och det massiva vattnet, båda ser ut att vara oändliga, gör att själen lyfter. Men att göra detsamma en vit natt är magiskt! Flera gånger har vi gått ut på någon av utkikarna efter att midsommarfirandet är över. Bara bytt om till bekväma skor och traskat iväg med våra vinglas. Den ro som uppstår i hela ens existens är obeskrivlig. Att ta en promenad längs alla stigar som viltet trampat upp, njuta av en stilla värld, gör att tröttheten aldrig når mig. Jag blir bubblande lycklig.

Det finns en tjusning i de där mörka, varma och täta nätterna som finns i södra Sverige också. De är läckra på sitt vis. Och en bit in i juli så är de där vita nätterna borta, mörkret kommer ikapp det som är i Mälardalen, ganska fort.

Men det är nåt speciellt att inte behöva tända inomhusbelysningen alls på flera veckor.

Jag längtar hem.

Fridens.

Jag har då börjat kika på Twitter. Det är ju en spännande värld.

Har väl just börjat orientera mig i hur det hela fungerar, så jag begriper vekligen inte allt och kan än så länge inte nyttja mediet till fullo. Men det verkar ju lovande.

Det går ju att hålla sig uppdaterad kring allt, det går fullkomligen att knarka uppdateringar. Det är bara att lägga till lite folk eller organisationer som dräller tweets kring sig. Jag är mest inne på klokt folk och nyheter.

Men fast är jag. Det går att hitta så mycket spännande artiklar och material. Fort går det också.

Mina egna bidrag är väl ganska blygsamma än så länge, jag har inte heller tiden att bevaka allt, det får bli något inlägg med jämna mellanrum.

Fridens!