Jag tog mig en välbehövlig titt på bloggarna jag länkar till. Vissa var flyttade, andra hade inte blivit uppdaterade på mycket länge. Det var dags att snygga till lite, några länkar är borttagna, och ett par nya har tillkommit.

Rickard Söderberg bloggar om livet som operasångare, könsmaktsordning, HBT-frågor, kärlek, livet i största allmänhet och har kloka åsikter om mycket. Jag har nyligen sprungit på hans blogg och håller på att tröska mig igenom inläggen. Texterna är välskrivna, genomtänkta och förmedlar känslostämningar mycket väl. Jag gillar det jag ser och hoppas att fler kan hitta dit!

Den andra nykomlingen bland länkarna är Bloggfrossa. En man i Göteborgstrakten betraktar livet, oftast med svart humor och viss cynism, dock är det både roande och tankeväckande inlägg. Jag har följt bloggen i nåt år och visst har kvalitén varierat något, men texterna har aldrig varit dåliga. Vet faktiskt inte varför jag inte länkat tidigare, inläggen är klart läsvärda.

Fridens!

Inför denna helg fanns det storstilade planer för vad jag skulle hinna med innan söndag 20.00 Sen kom livet ivägen. Eller i alla fall en infektion.

Jag är noga med min munhygien. Tandborstning två gånger per dag och tandtråd är miniminivån. Jag tycker det är rätt avkopplande att fixa tänderna på kvällen, en del i att varva ner inför natten. I torsdags känner jag att jag är lite öm i tandköttet på ett ställe, gör vad jag kan för att rengöra väl. Tyvärr så har jag upplevelsen av att det spänner runt tanden hela fredagen, trots flera åtgärder för att rengöra och få det att gå tillbaka. På fredag kväll börjar det göra ont runt tanden. Märk väl; inte tandvärk, tanden gör inte ont alls. Det spelar ingen roll vad jag gör, smärta och svullnad tilltar kraftigt. Naturligtvis finns det ju ingen jour att tillgå efter 21, vilket jag till viss del kan förstå, men det är inte roligt i alla fall. Det blev inget sova av för min del i alla fall. Dessutom svullnar jag så jag ser ut som Richard Nixon, vid tiden för Watergateskandalen, på höger sida. Jag ser inte klok ut! Inte kan jag öppna munnen heller, det går inte att äta något.

Men jag får i alla fall tag på jouren på lördag förmiddag och får snabbt ge mig iväg 6 mil för att få bedömning och behandling. Jag lovar att de 6 milen är lätta och korta att åka när man har så ont. Dessutom har jag viss tandläkarskräck och tycker att de flesta tandläkare är uppblåsta idioter (faktisk erfarenhet under 25 års tid), men en sån här gång har jag liksom inget alternativ.

Dock visar sig den här tandläkaren vara en pärla! De har lagomt stressigt och lite kaosartat på mottagningen där jag blir undersökt, men både tandsköterskan och tandläkaren har riktigt bra bemötande, de får mig att känna mig trygg och omhändertagen. Jag är för första gången, på säkert 15 år, inte livrädd och har ångest när jag blir undersökt. En tandköttsficka har blivit rejält infekterad, sånt som kan inträffa, trots god munhygien. Inget att göra åt just där och då, jag är för svullen, det får bli antibiotikabehandling. Röntgen ser dock bra ut. Det är ju långt in på eftermiddagen, innan jag är hemma igen.

Infektionssmärta, måttlig feber, näringsbrist och sömnbrist är inte någon bra kombo för att göra alla åtgärder jag planerat för helgen. Det som är kvar av lördagen går åt till återhämtning och få ordning på smärtstillanderegimen. Konstaterar att det inte blir gardinbyte, inte blir något städande av kontoret, inte blir tvätt av bil, kanske blir det däckbyte på bilen lite senare idag (söndag), inget tillsnyggande av hemmet så där i största allmänhet. Helst borde jag ta tag i balkongen också samt snygga till blomkrukorna här hemma. Men det kommer inte att finnas ork för sånt idag.

Jag glädjer mig över att smärta och svullnad är minskad. Ibland får jag vara nöjd med de små sakerna i tillvaron.

Fridens!

Som nån av er kanske kommer ihåg; jag har ju införskaffat mig en systemkamera i oktober. Till att börja med var jag ju mest rädd för kameran, den verkade komplicerad bortom min förståelse. Men vart efter tiden gått så har jag börjat tycka mer och mer om den. Idag så tycker jag den är underbar, även om jag inte fattar mig på allt än. Jag aktar mig för att ha den på helautomatik eller på någon av de automatiska programmen som finns. Jag försöker röra mig i det som kallar ”kreativa zonen”, där jag måste bestämma flera värden för att det ska bli nån bild över huvud taget. Jag har inställningen till fotandet att erfarenhet är det enda som kommer att få mig att förstå, alltså måste jag använda kameran. Det gör jag också, i så många sammanhang som möjligt, jag har just klivit över 6000 exponeringar. Det gick fortare än jag trodde.

Det är en omställning att gå från 90% lyckade bilder med kompaktkameran, till på sin höjd 10% dugliga bilder (alltså inte ens bra) med systemkameran. I en kompaktkamera är bilden ”klar” på ett annat sätt, med systemkameran så måste jag själv jobba mer med kameran. Det vill jag ju göra också, det är ju en del av poängen. Men det är frustrerande att inte ha koll på allt! Folk runt mig är snälla, de tycker jag tar så fina bilder, att jag är väldigt lyckad som fotograf. Jag har lite svårt att ta det eller ta in det, rättare sagt. Idag när jag tar bilder, chansar jag ständigt på inställningarna och med lite tur blir det en duglig bild. Men jag förstår inte och minns inte tillräckligt, för att kunna vara säker på att jag kan upprepa det som blir bra. Än så länge finns inte kunskapen, som gör att jag säkert kan göra vissa inställningar och få ett förväntat resultat. Det är med lagom förvåning jag kan notera att jag faktiskt lyckts med en bild. Men jag ”vet” inte hur jag ska upprepa bedriften igen. Men det kommer väl vad det lider.

Sen är jag ju mycket tacksam över att jag fick en grundläggande fotokurs i födelsedagspresent. Det hjälper en hel del och det gör att jag börjar förstå hur allt hänger ihop. Det är lite roligt att gå också, vi får läxor mellan utbildningstillfällena, dessa skickas in till kursledaren och sen resonerar hela gruppen kring bilden. Jag lär mig massor!

Jag inte riktigt kommit på vad som är min ”fotostil”. Jag vet att jag är svag för att fotografera i makro, det vill säga riktigt nära något. Jag gillar när jag ser de minsta kapillärerna på ett blad eller de minsta luftbubblorna i is. Om jag ska köpa ett objektiv så är ett makroobjektiv det första som ska inhandlas, resten kan vänta!

Men det finns så mycket annat som jag också vill föreviga, men jag får bida min tid och jobba på att lära mig kameran först.

Fridens!

Min frånvaro från denna blogg har varit tämligen långvarig. Men livet kom liksom ivägen.

Det har inte hänt nåt jättedramatiskt mitt liv sen jag sist skrev ett vettigt inlägg. Det har bara varit full fart på exakt allt. Det har inte funnits tid över till att sätta sig ner och formulera en vettig text. Å andra sidan tror jag att skaran som möjligen noterat min fråvaro, är tämligen begränsad. Vilket är en fördel. En stor fördel.

Våren gick fort över i sommar, jag missade tyvärr de vita nätterna hemma, i år. Det är hjärtesorg. Jag jobbade in i slutet av juli och var inte tillbaka på jobbet förrän i slutet av augusti. Då med en hjärna som var helt semesterkvaddad. Tyvärr tog mitt jobb ringa hänsyn till sådana omständigheter, det har varit nån sorts överljudhastighet på allt sen jag kom tillbaka. Förvisso är det temporärt, men det är en aningens ansträngande  att förväntas vara på topp, med en hjärna som knappt är vaken vid 11-snåret om dagarna. Det har prioriterats hårt i alla göromål, energin ska ju räcka till.

Annars så var semestern bra. Träffade mest familj och vänner, inget avancerat. Spenderade en vecka själv hos mina föräldrar. Mer för att bedöma läget med min mor, än som ren semester. Jag kommer nog att återkomma kring ämnet när jag samlat mig lite. Håller på att vänta in eventuella förträngda reaktioner. Har haft några insikter om min egen framtid, vilket jag säkert kommer att ta upp i en eller annan form här inne. Jag har firat min andra bröllopsdag och jag har jobbat på Pride-festivalen. Även där borde jag nog kunna klämma fram en och annan fundering vad det lider.

Vi har haft vattenläcka, gudskelov att vi bor i hyreslägenhet! Värst drabbade är dock grannen under oss, vatten har ju en tendens att rinna neråt. Jag håller även på att förbereda inför ett inköp av en systemkamera. Det är en mycket långsam process för mig, det har tagit ett halvår att bestämma mig för modell. Jag vill ha en utmaning, jag vill kunna göra många inställningar, det ska ta tid. Ska det gå fort och på helautomatik, då räcker den lilla kompaktkameran jag redan äger. Fast redan med den så är jag ju inne och fingrar på de flesta funktionerna man kan pilla på. Kommer nog att nämna lite om det också, när jag väl kommer så långt att jag väl köper den.

Nu väntar jag på att den riktiga hösten ska ta fart med alla sina färger och stormar. Jag väntar på att luften ska bli hög klar och kall. Men innan dess är det nog läge att sova en sväng.

Fridens!

Det är ungefär vad jag håller på med nu och här inne. Det händer ingenting som jag tycker är värt att skriva om. Eller så är det möjligtvis så att jag inte riktigt tar mig tiden.

Kan ju hoppas att den som kikar in här, har en trevlig sommar i alla fall.

Men jag återkommer. Sen.

Fridens!

Så då är de här igen. De ljusa försommanätterna. Som nattdjur tycker jag även om de kolsvarta iskalla vinternätterna, de har sin charm med sin nästan stickande klarhet. Mörka och tysta med Orion synlig i hela sin resliga gestalt.

Orion syns inte längre, klockan är nästan 2 på natten och endast de ljusstarkaste stjärnorna har visat sig. Det är varmt och friskt ute. Det är inget roligt att gå och lägga sig nu. Jag vill verkligen inte, jag vet att jag borde, men det är så skönt att vara uppe. Det är stilla och jag får vara ifred.

Här nere blir det ju aldrig de där vita nätterna, inte ens kring midsommar. Jag längtar hem och det är extra mycket hemlängtan just nu, just för att jag vet hur underbara de kommande vita nätterna är. Tyvärr kommer jag att missa dem i år.

Men även här kommer nätterna att bli ljusare ett tag framöver, det glädjer mig, jag tänker njuta så mycket jag kan. Oavsett hur död jag kommer att vara dagtid.

Fridens!

Jag letar skatter, det är riktigt roligt, jag kommer till ställen som jag aldrig trodde mig besöka. Jag får reda på saker om världen, som jag aldrig trodde att jag skulle få se. Jag håller på med geocaching, en form av modern skattjakt. Jag är inte lika aktiv som jag var för några år sen, jag vet inte riktigt var tiden tar vägen. Men med jämna mellanrum får jag nåt ryck och ger mig ut och letar.

Cache i detta fall står för "en gömma", fenomenet är spritt i hela världen. Det går att se en relation mellan att ett land får bredband och datorer blir vanligare för gemene man samt hur många cacher som dyker upp. När jag började med detta sommaren 2005 fanns det inte ens 4000 cacher i hela landet, idag kikade jag på hur många som finns; drygt 44 000. Den som hittat flest i världen har hittat drygt 65 800 och den i Sverige som har hittat flest, har loggat 14 600 ungefär. Jag har hittat 190 st till dags dato. Vilket för visso räcker långt i min värld, det finns ju ingen risk att de tar slut.

Det var min bror och far som drog mig in på den här banan, jag var lyckligt ovetande om att fenomenet uppstått och pågick. Jag visste mycket väl vad Global Positioning System var och hur det funkade, men hade väl aldring tänkt att jag skulle skaffa mig en egen handenhet. Min far visade gömmorna som han och bror hade lagt ut och jag torskade dit direkt. Fick åka hem och köpa mig en egen mottagare, det blev enklast utförande ever. Så småningom har jag själv lagt ut en handfull med cacher som andra letar reda på. Det är lite roligt att läsa folks vedermödor för att hitta gömman.

Så vad gör vi då? Vanligast är att någon lagt ut en burk med nåt icke värdefullt småplock, plus en penna samt en loggbok av något slag. Personen tog ut koordinaterna för platsen där burken gömdes och registrerade gömmans existens på en hemsida, avsedd för ändamålet. Jag går till nämnda hemsida, ser att gömman finns, knappar in koordinaterna och börjar leta efter gömman. Vissa ligger långt ut i ingenstans, andra går du förbi varje dag. Även om jag har koordinaterna så är det inte helt lätt att hitta gömman. En GPS bestämmer position utifrån att man rör sig, står man still så händer inget. Sen påverkas signalen av växtlighet och byggnader, väder med mera. Det kan finnas rätt många meter i diameter att söka av, för att inte tala om höjdaspekten, den spelar också in. Du kan ju tro att du letar på rätt ställe och att det är väldigt nära enligt GPS:en, fast gömman egentligen finns tre meter under eller ovanför dig. Det kan ta ett tag att klura ut det, men det är ju sånt som är så skoj.

Är det en kvalitetsgömma så ligger den i anslutning till något spännande ställe eller ett ställe som ger ett mervärde, typ att du lär dig nåt du inte visste eller ser nåt spännande. Dessutom ska gömman vara placerad så att den inte är synlig för de som inte är invigda, men den ska synas för den som vet vad den letar efter. Man ska vara mycket diskret när man söker efter gömman, inte dra åt sig uppmärksamhet. De som inte är invigda ska inte bli nyfikna på vad man håller på med. Hittar jag gömman så skriver jag i loggboken och lägger tillbaka gömman på rätt plats igen. Man kan göra lite byteshandel i gömman. Tar jag något ur gömman, så stoppar jag tillbaka något jag hade med mig. När jag kommer hem så loggar jag på gömmans "hemsida" att jag varit där och tackar för gömman. Det finns dessutom gömmor som går i flera steg eller som kräver att man tänker till lite och en hel del andra varianter.

Det är en ganska billig sport och den är inte organiserad som sådan, alla kan delta utifrån sina förutsättningar. Vissa kör så kallad "hardcorecaching", de kollar var gömman är på nätet, kikar på hintar och söker utan GPS. Annars är det som behövs nån form av GPS där man kan slå in koordinater, tillgång till dator så man kan kolla upp cacherna och sen logga dem, när man hittat dem. Ett par schyssta skodon och oömma kläder, sen är man igång. Jag vet att vissa kör med sina smartphones, men att navigera med dem suger batterier nåt våldsamt, i längden tror jag det är billigare att köpa en handhållen enhet. En fullt tillräcklig GPS går på strax över tusenlappen, kika på exempelvis pricerunner.se eller prisjakt.se.

Officiella internationella hemsidan för geocaching hittar du här.

Den svenska resurssidan och communityn för geocaching, hittar du här.

Fridens!

Jag reser en del i mitt jobb, både i regionen och i riket. Och jag älskar det! Verkligen!

Jag tycker om att komma till nya platser, se nya saker, fast trivs lika väl när jag kommer till välkända platser. Det är skönt att se något annat, än det jag ser i vardagen. Fast jag har rätt ombytlig vardag, så jag kan inte gnälla, jag har en hel region jag rör mig i. Det är inte samma dörr jag öppnar varje morron. Och jag tycker om att jag har förmånen att få åka runt. Denna månad har jag inte en vecka utan "bortanätter", jag har varit till Halmstad och vänt denna vecka, förra veckan hade jag två nätter i huvudstaden och kommer att ha två till i samma stad nästa vecka. Jag reser oftast med bil när jag rör mig i regionen, tåg eller flyg när jag rör mig i riket. Privat blir det oftast bil. Och det blir mycket farande, närmsta blodssläkten finns 25 mil bort, syskon på 35 mil och föräldrarna på 50 mil. Lägg därtill goda vänner på cirka 20 mils avstånd, så blir några mil om året.

Jag tycker det är lika mysigt att stå och vänta på transport, som att sätta mig i en tankad bil för att köra någonstans. Tåg eller flyg kan innebära trevliga, om än flyktiga bekanskaper, jag är inte svårpratad i såna lägen. Jag märker ganska snart om det finns chans till en liten pratstund. Sista konversationen kom att handla ingående om musiksmak och musikutövande samt lite idéhistoria. Bilkörande å sin sida gör att jag hinner komma ifatt med saker, klura ut sånt som jag inte tänkt klart och komma på suveräna lösningar på problem. Eller sjunga tokhögt till musiken jag har på, jösses såna underbara duetter jag presterat genom åren!

Jag tycker om att vakna på hotellrum eller hemma hos familj/vänner. På hotell så vankas det ju hotellfrukost och även om jag knappt vet vad jag heter när jag kommer ner i frukostmatsalen, så gillar jag idén om att slippa ens tänka på vad jag ska ta fram eller att jag behöver plocka undan efter mig. Dock tycker jag att alla hotellrum är för kalla, har alltid ett värmeunderställ och strumpor med mig. Hos vänner är det ju vännerna eller familjen som drar upp mig upp sängen, att få umgås med folk jag tycker otroligt mycket om, får till och med mig ur sängen skapligt tidigt.

Sen gillar jag att skicka vykort. Så länge mormor, farmor och makens farmor levde, så hade jag några självklara  att skicka till. De verkligen älskade att få kort från diverse olika ställen jag varit på. Vet inte om folk skickar vykort längre? De är ju inte skitlätta att hitta numera men jag brukar lyckas och jag har fått hitta andra att skicka till istället.

Dock finns det en nackdel med att vara på resa, jag fullständigt hatar att packa och packa upp. Drar på packandet in i det sista och jag kan ha väskan halvt uppackad i 14 dagar, tre veckor. Tvätten och hygienartiklarna åker ur direkt, men sen går det så trögt. Så förtvivlat trögt. Gömmer min halvt uppackade väska i gästrummet, det går ju att stänga dörren och glömma att den står där. Turligt nog så finns det ett gäng väskor att välja mellan, alla valda utifrån transportsättet.

Har börjat fundera på vad jag ska packa inför nästa vecka men mer än så blir inte gjort än så länge...

Fridens!