Rättegången mot barnläkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus har inletts. Jag har egentligen inte något att säga om själva händelsen i sak eller vad som hände just i det här fallet. Det har jag inte nog kunskap om. Men min upplevelse är att det bara finns förlorare i den där historien.

Om jag lyfter blicken från denna händelse och blickar lite längre bort så ser jag att det finns frågor kring detta som det behöver pratas om.  Ska fel och skador begågna av sjukvården, verkligen dras i civilrättslig process?  Eller ska det finnas ett rättssäkert system, där det är självklart att anmäla händelser, så att det går att dra lärdom av dem? Begås misstag i vården med uppsåt? Vad avgör om något är uppsåtligt?

Självklart ska patienter och närstående ha rätten att anmäla sjukvården och det som inträffat ska utredas extremt skyndsamt och noga. Både patienter och närstående ska kunna få svar på sina frågor och funderingar. Det ska finnas förklaringar att få. Sjukvården ska kunna berätta vad som hänt och möta frustrerade, rädda och ledsna människor. Det ska gå att få ursäker och erkännanden om att misstag inträffat, samt att sjukvården ska göra vad den kan för att rätta till och lindra följderna. Utöver detta ska sjukvården dessutom se till att skapa system som minskar eller tar bort risken för att samma misstag upprepas. I mitt tycke så har sjukvården en bit kvar att vandra, i de här frågorna.

Sen den här historien uppdagades på Astrid Lindgrens barnsjukhus för tre år sedan, så har det skett förändringar kring hur anmälningar mot sjukvården hanteras. Tidigare har anmälningar fallit under Lex Maria och endast läkare har kunnat anmäla, Socialstyrelsen har gjort en bedöming av det inträffade och en amälan har sedan kunnat gå till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN. Även drabbade eller deras närstående har kunnat anmäla till HSAN. De har också gjort en utredning av händelsen och gjort en beömning på om de inblandade yrkesutövarna gjort sig skyldiga till oskickligt yrkesutövande och/eller om de varit gravt oaktsamma. Det har inte varit regel att anmälan gått till HSAN, men mycket har hamnat där för bedömning. Ett visst antal yrkesutövare inom legitimerade yrken, har blivit av med sina legitimationer varje år.

Det har länge funnits en misstanke om att det är för få anmälningar som kommer in till Socialstyrelsen. Att många inte vågar anmäla självmant, beroende på att man är rädd för konsekvenserna. Så man utredde möjligheten att använda sig av ett system liknande vad flygledarna har. Att anmälan uppmuntras och att organisationen tar lärdom av händelsen och ser till att justera riktliner och rutiner så att risken för upprepning minskas. Så man valde att göra om systemet och stifta Patientsäkerhetslagen samt se till att den trädde i kraft den  1:a januari i år.

De som är huvudmän för vården har idag skyldighet att se till att ha rutiner som gör att man systematiskt försöker förbygga skador. Det finns också en skyldighet att utreda händelser som givit skada eller som kunde ha lett till skada på patienten. Socialstyrelsen kan i dag rikta hårdare kritik och kan vidta åtgärder mot både mot de som driver vården och mot de som är yrkesutövare. De kan också bestämma att yrkesutövare som inte funkar bra, kan få prövotid tidigare än förut och att de rycker legitimationen tidigare numera. Dessutom ska patienter och närstående uppmuntras att anmäla om de tycker att något inte fungerar.

Jag föredrar att anmälningar går till Socialstyrelsen och inte via åklagre. I min värld blir den civilrättsliga processen mer en hämndaktion, än att den hjälper upp sjukvården långsiktigt. Och jag är inte så säker på att ens fällande dom, gör att föräldrarna till flickan blir så mycket mindre illa till mods. Det tråkiga här är ju att det inte kommer att bli några svar på vad som hände och varför det hände. Det enda som ska prövas är om barnläkaren gjort det med uppsåt eller inte. Vad lär sig någon av det?

Sen finns en liten paranoid röst som piper i mitt öra att det här är början till en praxis att straffa yrkesutövare inom sjukvården, nåt som gör att Patientsäkerhetslagen blir en papperstiger. Nåt som gör att det kommer att mörkas ännu mer kring vilka misstag som verkligen begås i sjukvården. Där giriga advokater kommer att tjäna pengar på människors tragedier, där det ska stämmas skiten ur yrkesutövare till höger och vänster. Jag vill inte att det ska bli så, jag vill det verkligen inte.

Jag lär ju bli varse.

Frid.

Jag har en längre tid retat mig på stafettläkare och andra typer av inhyrningsläkare. Jag har i många år retat mig på det allmänna daltandet med läkarkåren generellt. För daltas gör det, både till höger och vänster.

Jag kan börja med att säga att det finns många läkare jag hyser stor respekt för, det gör det, så länge det gäller deras professionella gärning. Det finns ett gäng, både såna jag träffat och såna jag inte träffat, som jag även hyser stor respekt för som människor, på grund av att de är just såna läkare som gör en god gärning i allt de gör. Dessa finns, på riktigt.

Men jag är starkt kritisk till läkare som jobbar dygn i sträck, för att sen åka iväg på den lediga tid de skrapat ihop och dränera finanserna i andra landsting. Jag anser att läkare ska börja jobba på schema som alla andra inom vården. Detta för att de inte ska kunna ha sina toklånga arbetspass som kan sträcka sig över flera dygn. Jag tycker det är märkligt att en profession som har sån kunskap om hur människan fungerar, på fullt allvar tycker att det är okej att att arbeta dygnen igenom, med nån timmes sömn här och där. Det är inte det minsta trevligt att möta en läkare som just blivit väckt. Det är inte kul att försöka få empati av en läkare som är inne på sin 32:a arbetade timme i sträck. Är det nån som blir förvånad över att det ständigt sker felbehandlingar och feldiagnostiseringar?

Jag är det inte.

Och skälet till att läkare kan jobba flera dygn i sträck och att de kan vara stafettläkare, är att det finns för få läkare i Sverige. Det är alltid akut läkarbrist. Men det ser läkarna till att själv skapa. Läkarna har mäktiga professionsorganisationer, de är med och bestämmer hur många utbildningsplatser som ska finnas varje år på läkarlinjen. Motiveringen till att hålla nere antalet platser är att kreti och pleti inte ska få komma in. Det ska ju vara god kvalite på de läkare som ska utbildas, gott virke. Ja, just det. Men det utbildas ett antal klappträn som saknar förmåga till social interaktion varje år, men höga betyg hade de. När började gymnasiebetyg säga något om sociala färdigheter? Eller ens att kunna ta till sig medicinsk kunnande? Bra betyg säger mest att nån läst på till olika prov.

Dessutom bevisade tandläkarlinjen på ett av universiteten i Sverige, att goda betyg i gymnasiet är inte på något sätt avgörande för vilka som får bra betyg på universitet. Om jag inte missminner mig så gjorde Högskoleverket en praktmiss för några år sedan och tog in alla som inte hade tillräckliga betyg, på just tandläkarlinjen. De tog högen med icke antagna och talade om att de var antagna. Nu är det så i Sverige att har du blivit antagen till en utbildning, så har du rätten att gå, oavsett om du är kvalificerad eller inte. Tror inte de reglerna ändrats sen det här hände nån gång kring millennieskiftet .

Högskoleverket och universitet talade mycket tyst om detta, de ville ju inte gå ut med att de tagit in en massa klåpare på utbildningen. De höll dem i en klass, så att det inte skulle märkas för andra tandläkarstudenter att dessa inte skulle hålla måttet. Det som hände var att dessa usla stackare, som inte ansågs vara tillräckligt kvalificerade, gick igenom utbildningen med högre snittbetyg och färre omtentor än någon klass tidigare gjort. Så det där med att hålla utbildningen med få platser, för att hålla hög kvalite på de som blir utbildade, är skitsnack. Och jag gissar att det inte skulle bli så mycket sämre med kvaliten om fler togs in. Det kan ju till och med bli så att det blir bättre. Chansen är ju att fler med sociala färdigheter kommer in. Att såna som förstår sin begränsning som människa och tar ansvar även för samhällsekonomin, blir utbildade.

Som patient är man i underläge, från början till slut. Det spelar ingen roll vad lagar och riktlinjer säger, patienten har otroligt svårt att hävda sin rätt och vara delaktiga i sin behandling. Är det dessutom så att man som patient är mycket orolig eller har svår smärta, så skiter man i vem som bryr sig och hur den beter sig. Man har inte lyxen att gnälla över sånt, man är glad över att någon bryr sig och vill lyssna på en. Om så bra för tre minuter.

Det leder mig då tillbaka till gisslet med stafettläkare. Förutom att stafettläkarna dränerar de flesta landsting på pengar, så blir sällan patienter lyckliga av dem heller. För oss som på sin höjd drabbas av en akut och okomplicerad infektion, där vi max behöver antibiotika, så gör de inte mycket skada. Men för de som har flera diagnoser som kräver behandlingsuppföljning, gör de flesta stafettläkare bara skada. Då menar jag inte att de alltid felbehandlar eller ställer till det så. Här handlar det mer om att patienten tvingas att berätta allt från början (vilket är helt onödigt för det finns journaler på alla vårdcentraler, läkare kan läsa), varje gång det kommer en ny läkare.

Patienten tvingas försöka lita på läkaren och försöka upparbeta förtroende för läkaren omgående. Och trots att patienten har sin långa utläggning om vad som hänt, så är påfallande ofta svaret att stafettläkaren inte kan göra något, patienten får vänta till ordinarie läkare kommer tillbaka. Det finns många vittnesmål från besvikna och oroliga patienter som kommer med fullt rimliga behov/krav, som stafettläkaren aningen struntar i eller inte kan hantera. Vad var nyttan med ett sådant besök? Vad är samhällsnyttan med det här systemet? Och fram för allt, var är patientnyttan?

Det finns ingen självsanering inom branschen, så inget kommer att hända förrän någon utomstående säger stopp. Det finns inget eget intresse inom läkarkåren, de tjänar mycket på att hålla systemet igång. Det här är något som våra politiker måste ta tag i, de är ytterst ansvariga för landstingets ekonomi, de är ytterst avsvariga för den vård som bedrivs.

Jag är inte intresserad av att mina skattepengar går åt till annat är god vård.

Ofredlig.

Svenska Dagbladet (SvD) har haft en artikelserie om döden. Gott initiativ på det hela taget, det går att läsa en av artiklarna här, resten av artiklarna finns som länkar kring denna artikeln.

För någon dag sen så hamnade jag i en diskussion om hur vida SvD ska släppa igenom vad som helst, som inte är vetenskapligt bevisat, i såna här artiklar. Jag kan förstå om det finns viss kritik kring att det berättas om att människor får visioner på dödsbädden, som innehåller deras döda släktingar. Eller att det berättas om att de fått varsel om nära förestående död och någon försöker göra vetenskap om det. Eller om sjuksköterskan som pratar om änglar. Inget av ovanstående är vetenskapligt bevisat, vilket är helt sant och riktigt.

Men icke desto mindre så är det väldigt betydelsefullt och otroligt viktigt att någon pratar om döden i det offentliga rummet.

Jag har inte ett naturvetenskapligt perspektiv när jag läser texten, jag är ju inte heller lärd inom det naturvetenskapliga, främst. Visst det finns med i utbildningen, men min utbildning har mer ett humanistiskt angreppssätt. Vilket gör att vi inte underkänner det som inte går att sätta mängd på, eller sätta mätbarhet på, kort och förenklat. Vi anser att det går att vara vetenskaplig, trots att man ser på nåt så ovetenskapligt och subjektivt som upplevelser. Väldigt lite kring döden är exakt vetenskap, oavsett vilket perspektiv man ser ur.

Nån kan tycka att det måste vara helt klart när någon är död. Men så är det inte. En människa som dött ska inte flyttas från avdelningen på ett sjukhus innan att fyra (4) timmar gått. För en flat linje på ett EKG betyder oftast bara att människans hjärta har slutat slå, eller att den här EKG-mätaren inte uppfattar aktivitet i hjärtat. Men alla kroppsliga processer avbryts inte bara för att hjärtat slutat slå. De processerna pågår i vanligaste fall inte heller speciellt länge efter att hjärtat slutat slå. Men det gör att det är inte vid en exakt tidpunkt som döden inträffar.

Varför är det här så viktigt då? Varför bryr jag mig över huvudtaget i att ens diskutera detta och dessutom blogga om det? Därför att det är så extremt viktigt med döden. Kalla mig pretto, vilket jag för övrigt skiter i, men döden angår var enda en som lever. Det är desstuom något som så sällan finns med i vardagen för de allra flesta i det här landet. Men när vi själva blir medvetna om vår dödlighet eller ställs inför andras döende och död, så brukar det resultera i rejäla känslostormar och att det blir svårt att hantera. Det skulle inte behöva vara så. I alla fall inte alla de negativa konsekvenser som följer med ett dödsfall.

I SvD:s artiklar var upplevelserna av vad som hände, det centrala. Den döendes och närståendes upplevelser. Döden sägs vara det ensammaste man kan gå igenom. Nja, skulle väl jag svara. Visst måste den som dör "gå själv", de levande kan inte vara med in i vad som kommer. Men det går att vara väldigt mycket med fram till det ögonblicket. Många har frågor om vad som kommer attt hända efter dödsögonblicket, jag kan bara svara för vad som händer med kroppen efteråt. Jag vet vad som är vanligt i alla fall, både i själva döendet och tiden efteråt. Min kunskap innefattar även att jag inte vet vad som händer för den som dör, när hjärtat slutat slå. Och jag vet också att det händer saker som skolmedicinen och medicinsk vetenskap, idag inte kan ge vettiga förklaringar på. Jag har inga vettiga förklaringar heller. Men jag skulle inte säga att det okulta/new age/med mera, kan ge några mer tillfredställande förklaringar till det som upplevs.

Jag har funnits vid så många dödsbäddar i mina dagar, att jag kan med säkerhet säga att det som pågår och upplevs, är värt att ta på blodigaste allvar. Detta utifrån att det sker, oavsett vad vetenskap och bättre vetande säger. Då är det väl bättre att föra upp frågan på dagordningen, låta det ventileras och börja söka efter vetenskapen. För det finns så mycket myter och vanföreställningar om vad döendet är och hur det upplevs. Och det ställer till så mycket elände för den som ska dö och dess närstående. Bättre att sätta igång samtalet och börja söka efter sanningen. Någonstans lär man ju börja.

För oss som många gånger varit med när livet tar slut, vet att behovet av tröst i de flesta fall, är väldigt stort. Vi kan bli bättre på att möta patienter och närståendes berättelser och upplevelser. Med mer kunskap kan vi på ett bättre sätt guida alla inblandade till ett lugnt och värdigt avslut.

Kudos till SvD som vågar skriva om detta!

Fridens!

Svenska Dagblandet är ju knappast min hushållsblaska, så objektiv att den är värld att läsa, är den sällan. Jag kan tycka att journalistiska kvalitén är på gränsen till dålig, trots att den står sig väl mot andra tidningar. Dock smiter det emellan en och annan läsvärd artikel på debattsidan. Som denna, där miljöpartister menar att vetenskapliga medicinska behandlingsmetoder ska gå före alternativmedicinska behandlingar. Något som förs fram av vissa miljöpartister är att alternativmedicinen borde få komma in i värmen bland de etablerade skolmedicinska behandlingarna.

Jag är lärd inom skolmedicinen, även om det inte är mitt huvudområde. Jag har tillräcklig kännedom för att kunna medverka fullt ut i mina eventuella behandlingar.  Jag är den förste att ställa upp på att behandling ska ske utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Annat ihoptot ska inte skattefinansierad sjukvård hålla på med. Så långt om detta.

Men jag är också den förste att medge att tron kan försätta berg, jag har sett det inträffa, både som placebo (jag upplever effekt av läkemedel utan verksam substans, för jag tror på det) och som nocebo (jag upplever ingen effekt trots verksam substans, för jag tror inte på det). Jag har hört människor i min omgivning vittnat om att mycket tvivelaktiga behandlingsmetoder haft stor framgång på dem. De upplever att de fått hälsan åter och att de är mer tillfreds med sina liv.

Där jag är skolad är hälsa mer än bara frånvaro av sjukdom. Hälsa definieras som sundhet, friskhet och välbefinnande. Målet är att patienten ska uppleva hälsa, oavsett kroniska sjukdomar, akuta sjukdomar, skador eller bestående men. En ständig utmaning men också att många gånger lyckas jag och min kollegor tämligen bra i att uppnå detta. Andra gånger misslyckas vi fatalt. Säga vad man vill om att många händer knappast utgör ett kvalitetsmått i sig själv, men är man fler på en arbetsplats ökar chansen till att ett bra jobb utförs. Speciellt om ledningen av verksamheten fungerar. Å andra sidan; tyvärr kan man leda en verksamhet hur utmärkt som helst, finns det inte tillräckligt med folk som kan utföra uppgifterna, så blir det bara strunt av verksamheten.

Nå, varför bryr jag mig i artikeln över huvudtaget? Därför att det finns något som alternativmedicinen är bra på, hur overksam behandlingen än är rent vetenskapligt; de tar ett helhetsgrepp om patienten. De ser en människa i sitt sammanhang och ser en hel människa. Det spelar ingen roll om det är humbug, båg och kvacksalveri; folk mår bättre när de går därifrån. För är det något skolmedicinen ständigt misslyckas med, gång efter annan, så är det att bekräfta de individer som söker vård.

Det har skett en ganska stor förändring i bemötandet av patienter ändå, det har ju varit värre, i kubik. Det är inte lika vanligt att patienter benämns som "benbrottet på rum 5", "hjärtinfarkten på 11:2" eller "gallan på 3:an". Men det vore att fara med osanning att säga att det är helt utrotat. Det är också vanligare att sjukvården försöker se vad den som besöker sjukvården har runt sig i fråga om livssituation, familj och jobb. Det har ju sent om sider gått upp för sjukvården att J. Donne var något viktigt på spåret när han sa "no man is an island" (känt och nedtecknat sen 1600-talet), vi finns alla i ett sammanhang. Men sjukvården är minst sagt urusel på att lungt ta sig tiden tillsammans med patienten och titta på det här sakerna. Något som verkar vara fullständigt inbyggt inom all alternativmedicin.

Sen kan jag bli lite småsur över skolmedicinens konsekventa svar om att alternativmedicinen bara är skräp för att allt inte är vetenskapligt bevisat. Tänk att det är inte ens hälften av alla metoder inom skolmedicinen som är vetenskapligt belagda. I början av 2000-talet uppskattade man att cirka 30% av de skolmedicinska behandlingarna var vetenskapligt genomgångna. Resten visste man inte exakt varför de fungerade, bara att de fungerade, alltså den beprövade erfarenheten. Jag tror att propotionaliteten kvarstår, fler behandlingar har kollats av vetenskapen samtidigt som det kommit väldigt många nya behandlingsmetoder. Det är synd att något avskrivs helt, bara för att man inte förstår det. Dock är det väldigt mänskligt.

Jag vill verkligen inte ha in reikihealing, homeopati eller ortomolekylär psykiatri (vad i hela friden det nu är) inom vår gemensamt finansierade sjukvård. Jag tycker att metoderna borde granskas medicinsk vetenskapligt, de metoder som inte funkar kommer förhoppningsvis att bli mindre populära. Men jag tycker också att man ska ta ett vetenskapligt antropologiskt och socialpsykologiskt grepp och kika på vad det är som gör att patienter upplever sig som så mycket mer i hälsa och balans, efter att ha genomgått alternativmedicinska behandlingar. Där tror jag att det kan finnas mycket att hämta för skolmedicinen, något som vi borde lära oss, på stört!

Fridens!

Var till tantdoktorn idag, inte världens roligaste sysselsättning, men ett akut måste. Ingen fara på taket, vilket jag redan visste, jag mår bra. Har haft samma åkomma för några år sen, ofarligt men måste åtgärdas.

Jag har en förvärvad misstänksamhet mot alla läkare, manliga läkare är speciellt utsatta. Mina krav är höga. Dessutom har jag en irrationell misstänksamhet mot manliga gynekologer, är inte så glad på kvinnliga heller, föredrar oftast barnmorskor. Nå, i det här fallet så krävdes en gynekolog och till min initiala besvikelse så var det en man.

Men glad kan jag konstatera att den här var faktiskt något att ha. Inte speciellt gammal, min ålder +/- 5 år, trygg och resonabel. Med lågmäld humor dessutom. Såna växer inte på träd, det är ju i princip ohört att såna ens existerar. Eftersom att jag troligen kommer att få uppsöka stället igen, så känns det ju betryggande att det faktiskt finns en vettig person att fråga efter.

Jag gillar när mina fördomar fullständigt smulas sönder, om så bara rörande en person!

Fridens!