Lyckades zappa mig in på Dr.Phil Gillar inte hans program speciellt mycket. Han kan vara rätt vidrig med jämna mellanrum och ser verkligen till att köra alla härskartekniker, om han inte gillar något. Typ Islam. På 90-talet när han var med och gästade Oprah (vilken också är ganska gräslig) så var han något mer ödmjuk. Nå, det var inte honom jag skulle prata om.

I dagens sända program gästades han av en organisation som jobbar med att uppmuntra folk att vara vardagshjältar. Riktiga hjältar som gör saker för andra utan att tjäna på det själva. Organisationen hävdade att folk blir idag kallade hjältar av väligt märkliga skäl. Exempelvis är man en hjälte om man är väldigt duktig på någon idrott och vinner mycket, vilket organisationen inte höll med om. Det finns en liten svensk sida om hjältar också, men den verkar inte vara så utvecklad än.

Jag försökte komma på vad jag har för definition av en hjälte. Nån knivskarp tanke finns inte. Men jag tycker inte läkare, bandmän, poliser eller ambulanspersonal är hjältar. Det ingår i deras profession att utföra de uppdrag de får inom tjänsten. Det där med idrottsmän håller jag helt med, vet inte vad de gör för att förbättra världen. Så där spontant hittar jag inte en enda hjälte.

Vid några tillfällen i mitt liv har goda vänner, oberoende av varandra, beklagat sig över min självständighet. De har ungefärligt frågat; "När har din partner chansen att få vara hjälten i ditt liv?" eller "Får din partner vara hjälte i ditt liv, någonsin?". Det har varit varianter på temat, men ordalydelsen har varit i de regionerna. Och faktiskt så har jag inget svar att ge på den punkten. Inte ens när jag tänker efter. Det skulle vara min bättre hälft då, men jag tror ingen annan skulle anse hans gärningar som hjälteaktiga, trots att jag tycker det.

Inom en av organisationerna jag verkar, pratar man om att de anställda är vardagshjältar. För att de går till jobbet? Visst; det kräver alltid något extra att jobba med människor, men även för de här grupperna gäller samma som för blåljuspersonalen, de förväntas göra vad de gör. Och kom inte och snacka om att höja status till "vardagshjältar", istället för att ge en skälig lön.

Visst uppskattar jag de människor som tar stora risker för andras skull, både till vardags och i katastrofer. Men jag tänker nog inte på dem som hjältar. Jag är kanske för cynisk och desillusionerad för att se hjältarna som finns runt mig. Jag vet inte.

Fridens.

Jag springer inte omkring deppig och krisar dagarna igenom, att få logistiken i livet att fungera tar ju sitt. Istället lägger jag ner tid på att vara väldigt medveten om vädret och årstiden, det bara blir så, det är inget jag medvetet "utövar". Dessutom kikar jag på lite tecken i omgivningen, sånt som mest kan beskrivas som skrock eller i bästa fall myter.

Det är inte för att jag på något vis behöver vara medveten om vädret, mitt liv och leverne påverkas väldigt lite av väder. Min pendlig kan påverkas av halka och snöfall, men det är väl också det enda som på något vis motiverar mitt lätt överdrivna årstids- och väderintresse. Det finns över huvudtaget inget som motiverar mitt årstids- och väderminne. För jag har sånt också. Tidigare var jag noga med att notera i kalendern vad som hände, det är jag inte längre.

I mars sa i princip var enda människa att det aldrig skulle bli vår och om den kom så skulle den vara extremt försenad. Vilket jag inte trodde ett skit på. Varför vet jag inte, jag har inga vetenskapliga belägg och inga konkreta bevis på att om snön ligger länge så går våren över fort. Men erfarenheten från senvintern våren 2010, sa att snön försvinner fort och det blir grönt strax efteråt. För så var det då. Och i år gick det ännu snabbare. Jag tror Mälaren sköljde kring 12:e april, 16:e april slog häggens blad ut, 19:e såg jag första musöronen på björken. Idag är det den 12:e maj häggen har blommat i en vecka och nu blommar syrenen också. Det är en vår i rekordhastighet och det är för varmt.

Och då menar jag inte för varm för att vara bekväm, jag älskar värme, men för varm för att vi ska få en fin sommar. Jag har en liten teori om det där, högst ovetenskaplig sådan, men ändå en teori. Förra året hade en hyggligt kall och regning vår, det blev varm sommar. 2008 hade en underbar vår, sommarvärme i slutet av april och hela maj, sommaren var hyggligt kall och eländig. Typ 14 dagar med riktigt värme. Jag har flera exempel från år där våren varit usel, sommaren varm och exempel där våren varit varm och sommaren regnat bort. Dock finns inget minne om att det varit kallt både vår och sommar, eller det motsatta med varmt både vår och sommar. Kan ju hoppas på att jag blir motbevisad i år, det får gärna fortsätta att vara varmt ända in i oktober.

Fast då har vi problemet med att ekens löv slog ut innan askens löv slog ut. Det är inte bra enligt min farmor: "Ek före ask, då blir det plask, ask före ek, då blir det stek". Vet inte om det är allmän myt eller nåt från Bondepraktikan. Förra året stämde bra, asken slog ut en vecka innan eken.

Annat jag tittar på är var skatorna sätter sina bon. Högt upp eller långt ut på grenar ska betyda varm sommar, också enligt min farmor. I år sitter boet oskyddat högt upp i en tall. Men jag är inte så säker på att det stämmer, 2008 byggdes oskyddade bon och våren var ju tokvarm, men sommaren regnade bort. Det kan vara så att de bygger för vårvädret. Hur de nu får reda på hur det ska bli...

För mig är det, eller har blivit, viktigt när växlingarna sker i våra årstider. Lika viktigt är det att känna hur vädret är just nu och hur det ser ut att bli under de närmsta timmarna. Jag blir inte påverkad i humöret av väder i någon större utsträckning, som vissa blir. Kan vara på riktigt bra humör när regnet vräker ner och det blåser snålt. Men jag vill vara med och se, känna att det händer saker runt mig.  Vara medveten om att det sker förändringar, ta tiden att stanna till och bara uppleva.

Fridens!

Det gick ju att få uppfattningen om att det stod för något bra, att jag inte behövde ha någon 40-årskris. Tur för mig.

Så är inte fallet, hur gärna jag än vill att det ska vara så.

Gårdagens inlägg kom ur frustration över sakernas tillstånd. Jag har tillräckligt mycket att krisa över ändå, om jag vill, en 40-årskris kommer inte att hinnas med.

40-årskrisen ska tydligen vara nån mellanstation där man gör en verklighetskoll på läget i ens liv. Populärt tema verkar vara att bli tonåring på nytt och göra allt det där som man inte gjorde när man var tonåring. Fast jag gjorde "ALLT" det där, när jag var tonåring känner att det var överreklamerat då och är det antagligen nu också. Även om det kanske är roligare nu eftersom jag har bättre ekonomi än för 20 år sedan.

På det hela taget har jag det bra, det vägskäl jag står vid, faller nog igenom. Jag har för övrigt tagit mig igenom den milda krisen utan stärre ansträngning, gick på nåt dygn. Så det finns inget mer att göra i den saken, inget att oroa sig för.

Förutom ovanstående, så bjuder ju livet på större eller mindre motgångar mellan varven. Just nu är det tillräckligt av de där små, förbannade och väldigt enerverande motgångarna. Det skulle nog kunna gå krisa ihop på riktigt om jag lade ihop dem, men just nu gör de också att jag inte har tid att 40-årskrisa. Jag kan inte, orkar inte och har inte lust.

Men det undantar inte mig från att tidvis stanna upp och förvånat tänka; tog det så här kort tid att leva nästan 40 år?

Fridens.

Den 20:e januari hade jag åsikter om den pedofildebatt som var aktuell då. I dag kan jag inte låta bli att nämna några ord om det som händer kring Patrik Sjöbergs berättelse.

Återigen står Sverige chockat över att någon förgripit sig på barn, denna gången rör det sig om folk med hög profil i samhället, som har blivit drabbade. Pedofili har aldrig varit inkomstberoende, det är väl snarare så att ju mer inkomst någon har, desto lättare är det att sköta saken snyggt. Väletablerade personer i samhället undantas från misstanke per automatik och har bättre medel för att utöva makt, så att det går att dölja vad som hänt.

Incest sker i de mest välbärgade hemmen, pedofili i de finaste kretsarna. Precis som på andra ställen i samhället. Det som är nytt nu är att platsen för brottet är inom idrotten. Må hända är det cyniskt av mig; men hur är det möjligt att man kan vara så naiv att man tror att idrotten är en del av samhället, som är förskonad från detta?

Många tränare gör fantastiska insatser för barn- och ungdomsidrotten. De lägger ner sitt liv och sin själ i att jobba ideellt. De hjälper barn och unga att tro på sig själv och att hitta sin identitet. De lär ut hur man hanterar besvikelser i livet och hur man kan jobba för att nå sina drömmar.

Men pedofiler håller sig där det finns barn, de följer barnen. Och att försöka komma åt detta är lättare sagt än gjort. Det är bra att det kommer fram att saker som händer inom idrotten också, för det här är varken det första eller det sista som hänt. Idrottsrörelsen har ett stort jobb att ta tag i, de måste tröska igenom diskussionerna om detta. Visa att det inte är okej och något som inte accepteras, göra det svårt för de som letar lätta offer.

Mina varmaste tankar går till Patrik Sjöberg och alla andra drabbade. Jag är så otroligt ledsen över att de blev drabbade.

Fridens.

Det blev inte det lättaste här i världen. Inte för att jag hade trott att det skulle bli det, men så här illa var det nog inte tänkt att bli. Det tog lång tid att hitta utrymme för att skriva av mig lite.

Inte för att jag tror att det är någon större skara som väntat på ett nytt inlägg.

Det har hänt mycket i mitt liv. Tiden att sätta sig ned och reflektera över sakernas tillstånd har varit starkt begränsad. På både gott och ont. Det goda är att jag funnits nära mina vänner i verkligheten. Tagit del av deras liv, fått förmånen att stötta upp och finnas till. Det mindre goda är att jag inte varit själv på väldigt länge. Jag har saknat distansen och den självvalda isoleringen.

Men det ser ut att kunna bli bättre på den fronten.

Fridens!

Det har nästan alltid funnits män i mitt liv som jag har en väldigt nära relation med, men som inte innehåller sex. Jag har inte koll på vilka krafter och mekanismer som verkar i de relationerna, men de brukar vara väldigt givande.

När jag vill har jag alltid varit väldigt god vän med båda könen, det är ju människan som är intressant, inte om det är en han eller hon. Vad det gäller kvinnor är jag oftast nära vän med mina raka motsatser. Är det inte utseendemässigt så är det personligheten som skiljer. Det kan jag utan att tveka begripa, en till lika som mig, är inte så intressant. Jag lär mig mer av någon som inte har mitt tankesätt. Vad det gäller utsidan så har jag oftast väldigt tilltalande väninnor. Det är objektivt betraktat, tro inget annat, de är bildsköna. Och bildskön är inget man kan anklaga mig för att vara, dock är det knappast ett beklagande.

Vad det gäller vänrelationer med män så är det en fördel att inte vara skitsnygg. Jag är inte "farlig", jag utgör inte något hot, vare sig mot mannen i fråga eller mot en eventuell partner. I de flesta fallen kan kvinnan ifråga direkt avfärda eventuellt intresse för mig, från hennes man, och vi får ha relationen ifred.

Det hävdas med jämna mellanrum att män och kvinnor inte kan vara bara vänner, att relationen i nåt stycke kommer att sluta med sex. Icke säger jag, det handlar bara om vilja och inget annat. Visst; jag kan gott erkänna att jag glatt och villigt skulle kunna ha sex med alla av mina manliga vänner. De är alla underbara nog att duga som partners, inte snack om saken. Men jag vill inte. Och i de flesta fall gissar jag att de inte heller vill. Skälet är att det finns partners som som inte förtjänar att bli bedragna. Sen uppstår inte otroheter ut tomma intet heller, det krävs en rad aktiva val för att man ska hamna i säng med en annan människa. Jag väljer att ta det ansvaret, att aktivt välja bort situationer som skulle kunna leda till sex.

Sen måste jag ju medge att det genom åren också inträffat att det blivit sex. Men helst utan att någon kan bli sårad. Det kan vara nog så svårt att inte dras till en man som släpper i mig förbehållslöst i sitt huvud. Och en vänskap behöver verkligen inte bli knepig bara för att man haft sex, det handlar också om att välja. Och att stå för sina handlingar, ta ansvar för dem och placera dem i rätt sammanhang.

Jag har flera gånger försökt att rensa ut de manliga vännerna, eller i alla fall dra ner på kontakten. Det är inte så uppskattat i alla sammanhang, att ha många män runt sig, speciellt om man befinner sig i kvinnodominerade miljöer. Tänker ibland att jag inte ska skaffa fler, det får räcka med de som finns. Fast rätt vad det är så snubblar jag över någon ny som väcker min nyfikenhet. Om någon försvinner ut i perferin, så brukar det strax komma någon som fyller ut platsen. Vilket jag är mycket tacksam för.

Nå vad har jag min män till då, om jag inte har dem för sex? För att få andra perspektiv naturligtvis. Och de är inte heller så benägna att prata om sina eventuella barn, inte ens under värsta småbarnsåren. För de gör mina väninnor, de är stundom så uppfyllda av sina barn att man skulle kunna tro att de är fysiskt ihopsmälta. Och misstolka mig inte; det är inget fel på det, så fungerar tydligen moderskap och det är okej. Jag har lärt mig otroligt mycket om hur det är att vara mamma, trots att jag själv inte är eller kommer att bli biologisk mor åt någon. Men tråkigt att lyssna på i längden, även om jag vet att det blir bättre med tiden.

För drygt ett år sen mötte jag min senaste manliga vän. Det var ett fantastiskt dygn, ett sånt man bara kan fantisera om. Är iväg på en tillställning som varar över ett dygn. Trodde inte att jag skulle känna en käft, men det visar sig att det dyker upp ett mindre gäng där jag känner en person rätt väl. Det gör att jag får gratisbiljett till resten av den lilla gruppen. Vid middagen lär jag känna de andra i gruppen. Med där finns en man som är något år äldre, läcker som attan, charmig som få och bara helt underbar. Jag håller lite distans och koncenterar mig på de andra i gruppen. Efter en mycket trevlig middag så splittras den stora gruppen upp och jag går och gör lite ärenden.

När jag senare springer på den mindre gruppen som jag ätit middag med, så kommer den tokcharmige mannen fram och sen har jag hans odelade uppmärksamhet resten av dygnet. Det var helt underbart att träffa en främling som visar sig vara så härlig och som bara bekräftar mig till 200%, utan att stöta på mig. Han fanns vid min sida och var en fantastisk gentleman. Vi har behållit kontakten och jag har haft ett riktigt roligt år med honom. Alla borde få ha en sån som han i sitt liv, det är en riktig lyx!

Så jag kommer nog att behålla mina män i mitt liv, de hehövs. Var enda en av dem, alla på sitt vis. Och med lite tur kommer det att dyka upp nya bekantskaper som så småningom blir goda vänner.

Fridens!

Idag far jag en gammal känd väg, E 18 till Karlstad. Vägen har bivit mycket bättre men känns ändå välbekant och lite "hemma". Det är hyggligt kallt men strålande sol, det är ganska vackert. Om det inte vore så platt! Jag är på väg till Sunne, i tjänsten, det ska bli intressant att höra diskussionerna. Mycket är på gång att förändras där jag verkar, ska bli spännande. Tänkte ta det lungt och försöka varva ner.

Fridens!

Nå. Varför vill jag inte skylta med vem jag är? Därför att jag normalt håller ganska hög profil inom ett visst område, eller en viss krets. Till viss del är det gamla meriter, annat är det jag har i min samtida gärning. Jag tror mitt namn är mer känt än ökänt, fast med sånt vet man aldrig så noga. Få är kapabla att vara raka nog i sin kommunikation, även fast de borde, om jag nu skulle göra bort mig. Eller ha gjort bort mig.

Jodå, jag finns på Facebook. Det kändes ju fräscht när jag gick med för några år sen, men nu har jag hamnat i bryderier kring vilka jag godkänner. Sist nu så vill svärfar bli vän, vad svara? Och förvisso så är det ett utmärkt verktyg för att hålla vänskaper igång. Jag har flyttat inom landet några gånger och det känns bra att att smidigt kunna hålla kontakter igång.

Nackdelen blir att jag har ögonen på mig, för många får reda på för mycket, om jag är så öppenhjärtlig som jag vill. Och det vill jag inte med de människorna. Jag vet att jag även här kommer att lämna markörer i texter som blir lätta att känna igen för de som känner mig i verkligheten. Och jag vet inte hur jag ska hantera om någon bekänner att de genomskådat mig. Men jag tänker inte berätta för någon runt mig att jag börjat blogga. Inte ens min bättre hälft kommer att få veta. Och jag hoppas att det kommer att ta tid för folk att hitta hit. Eller att de går förbi denna tråkiga blogg utan en endaste tanke på vem som ligger bakom.

Det finns ingen tilltänkt målgrupp för denna blogg. Det finns inga fans eller följare som jag vänder mig till. Inga listor eller toppar över bloggar som jag önskar ta mig in på, önskar inte ens gratissaker att recensera. Bara jag får en ventil för mig, bara för mig och ingen annan.

Om jag sen får någon som skulle vilja följa vad jag skriver, så må det väl vara hänt. Jag kommer inte att försöka skrämma iväg någon, det har jag inte tillräckligt med energi för att iddas göra.

Fridens!