Jag vet bättre än att bli irriterad, jag har mer kunskap om vad som händer än så. Jag har mer erfarenhet om vad som gäller, än så. Ändå händer det att jag inte klarar av att hålla tonläget under kontroll. Att frustrationen över det omöjliga men ändå slutgiltiga i situationen hörs och att hon märker den. Jag känner mig ond ända in i märgen. Hon blir så ledsen, jag känner det, känner hennes lidande rent fysiskt.

Det går bra att svara på samma fråga fem gånger under 20 minuter och jag kan göra det med samma förvåning som om jag hör den för första gången, alla fem gångerna. Jag kan berätta om samma sak flera dagar i rad, som om jag aldrig hört frågan innan. Jag mycket duktig på att ge olika, men vettig respons, när hon berättar samma sak för sjunde gången. Men det finns gånger då jag blir kärv och spetsig i tonen. Och hon har inte förtjänat det. Hon gör det inte! Och framför allt, det förbättrar inte en skit, snarare slår det undan benen på henne ännu mer.

Jag bor mer än 50 mil bort. Ett beslut som togs på 90-talet, nåt jag mer och mer ångrar idag. Hur ologiskt det än är. Jag kan inte finnas till hands i vardagen. Det gör ont. Jag kan inte hjälpa till som jag skulle vilja, jag skäms för det. Jag kan inte finnas nära och ge trygghet när hon lider, när förvirringen slår till eller när sorgen river sönder henne. Att bara hålla om henne, hon som hållit mig i sin famn så många gånger, hon som givit mig trygghet och lugn. Jag kan inte återgällda det. Det är så orättvist gentemot henne.

Jag vet att hon har flera läkemedel. Inget som är direkt livshotande, om hon inte får i sig det. Men om det blir långa uppehåll så försvinner poängen helt med att äta dem. Hon har fått apoteksdoser, påsar fyllda med läkemedel där det står tid och datum när påsarna ska öppnas och användas. Allt för att underlätta för henne själv, så hon själv kan se när hon ska ta dem. Men hon glömmer bort dem eller vill inte ta dem. Jag släpper det helt, jag kan inte se värdet med att ta upp det med henne. Hon vet mycket väl att hon borde och vet mycket väl att hon ska, men hon saknar förmågan att hålla reda på det. Det är en så grav kränkning av hennes integritet, av hennes jag, att ens behöva ha påsar med datum och tid. Det är också en sån genomgripande konkret markör på var hon är på väg. Jag gör bedömningen att det är bättre att inte ta diskussionen om det glömda, att istället enkelt påminna när jag kan. Tar med de glömda påsarna till apoteket för destruering. Jag blir illamående.

Hon har fått gått över till insulinsprutor, under mycket lång tid har det räckt med tabletter för hennes del, längre än vad de flesta klarar sig utan sprutor. Men nu var det nödvändigt. Fast jag vet inte om hon tar dem. Jag tror inte det. Och jag låter bli att påminna henne av flera skäl. Ett är att om jag frågar och hon blir osäker, så kan hon få för sig att ta en spruta igen, och sen faller blodsockret till farligt låga nivåer. Vilket gör att hon verkligen inte minns att äta heller. När jag är där så ser jag naturligtvis till att hon tar dem, men när jag är hemma ser jag för stora risker för att påminna.

För hon äter inte nåt gärna. Hon är fortfarande glad för vart enda litet kilo som hon uppfattar att hon tappat. Argumentet med att det inte gör något om hon är lite överviktig, hon behöver det för att ha kraften att leva de år hon har kvar, de biter absolut inte. Spontant svarar hon alltid att hon har ätit, fast hon inte har det. Det syns när hon inte ätit, det märks på henne, men hon själv förstår det inte längre. Hon tar hellre en Treo för att döva huvudvärken och lägger sig en stund, än att äta något. Är jag där kan jag lägga mig i, på telefon är det omöjligt. Det är inte ens säkert att hon minns vad jag sagt, även om det är det sista jag säger innan vi lägger på.

Jag har flera gånger mentalt tagit farväl av henne, jag insåg redan på 90-talet att hennes livsföring skulle sluta med en förtidig död. Men jag gissade att det skulle vara nåt annat fysiskt som tog henne ifrån oss. Jag har många gånger tänkt flyktigt att det kanske skulle vara en förklädd välsignelse om hon fick avsluta sitt liv. Tanken har aldrig varit riktigt menad. Nu är den det, nu vill jag verkligen att det ska gå fort, att
det inte ska ta bortåt åtta år till innan hon för ro. Och jag menar det från det innersta av mitt hjärta.

För min egen del så får hennes kropp gå och tomta på, vid nåt demensboende. Visst det blir väl inte skitkul det heller, men så länge hon är totalt borta, så må det väl vara hänt. Och jag gissar att hon kommer att finnas kvar länge efter att hennes jag är försvunnet. Men jag vill inte att hon ska behöva uppleva hur hon förändras, jag vill inte att hon ska behöva vara rädd, behöva skämmas för vad hon gör när hon inte längre har kontrollen. Jag önskar henne den massiva hjärtinfarkt som är tämligen vanlig hos de som är drabbade av Vaskulär demens. På riktigt.

Jag ringer inte hem. Den ångesten river mig lika illa som allt annat i detta. Jag vill inte få bekräftelsen på hur det är ställt. Vill inte höra försämringen, vill inte ta emot hennes oro och ängslan. Det är så korkat gjort av mig, så det finns inget slut på dumheterna. I och för sig så har vi aldrig haft den där täta telefonkontakten som vissa har. Det har kunnat gå flera veckor mellan gångerna, vi har haft såna liv. Men det är en djävligt lam ursäkt idag, den funkar inte inför mig själv ens. Jag kan inte lägga ansvaret på någon annan än mig själv.

Jag ser saker jag borde göra hemma, men det blir bara nån form av falsk fernissa, som om det skulle dölja vad som är på gång. För det gör det inte. Det går inte.

Sorgen som vi försöker hantera, är densamma som för obotlig cancer. Jag försöker gå in i mitt lidande kring detta, bottna i det och ta mig igenom. Jag har viss övning. Jag har dessutom lyxen att kunna sätta på mig professionella glasögon och försöka utvärdera det som händer. Gömma mig bakom och hålla distansen med fakta. Men i slutänden så är jag bara som vilken närstående som helst. Tårarna strömmar okontrollerat när jag skriver detta, det gör så ont att se allt. Få allt på pränt, sorterat och klart. Jag är så ledsen för hennes skull och det parat med mina mänskliga tillkortakommanden gör att jag stundom fräts sönder.

Det känns som jag är en dotter från helvetet. Och jag blir både förbannand och frustrerad av att jag inte gör vad jag borde och vad jag kan. Och det är så förbaskade själviskt att sitta och ömka mig själv, det är fan inte jag som lider egentligen. Inte nu och inte ännu. Det är min älskade mor som är i behov av stöd. Och jag fixar inte.

Utan frid.

Det har kommit ut en bok som tydligen upprör å det grövsta. Jag har lite svårt att se varför. Boken har kommenterats vitt och brett, det har varit föremål för ändlösa diskussioner i morgonsoffor, radioprogram och ett hett ämne på bloggar och liknande.

Boken jag talar om är "Happy, happy - en bok om skilsmässa", av Maria Sveland och Katarina Wennstam. Finns att beställa här eller här, om nån till äventyrs vill ha den och läsa själv. Jag antar att den är bra. För egen del har jag valt att inte läsa den nu, det kanske kommer.

Det är tydligen väldans kontroversiellt att skriva en bok om de bra saker som kan komma ur en skilsmässa. Speciellt där det är en kvinna som skriver det. Det verkar inte vara okej liksom. Frågor som "hur är den mor funtad som är villig att lämna sina barn?" eller "hur kan en kvinna slå sönder tryggheten som familjen utgör?", "hur ska det går för barnen?", har hörts i debatten. Att skilsmässor i sig är en styggelse, verkar vara den rådande uppfattningen.

Jag håller defintivt inte med. Jag fattar inte mycket av de dumheter som seglat upp i debatten kring den här boken. Jag tycker många av de som varit mest högljudda har kommit med de tarvligaste argumenten. I min näsa stinker det 1800-tal.

De som talat för boken, har pratat om att alla familjer är inte trygga och lyckliga, efter att ha jobbat inom äldreomsorgen kan jag intyga det med råge. Historierna som rullas upp när vi pratar levnadsberättelser vid inskrivningen eller vem som står som kontaktpersoner, är bitvis så extremt tragiska. De som kommer till äldreomsorgen nu, är en generation som verkligen inte kunde skilja sig. Samhället var byggt för att det skulle vara äkta makar och en familj. Annat var otänkbart. Det var inte heller okej att freda sig mot förnedring eller övergrepp, det fanns nån form av allmän uppfattning om att det bara var att bita ihop och härda ut. Varför då? Skulle aldrig falla mig in!

I debatten har även frågan om att stanna för barnens skull eller om man ska gå för deras skull, ställts. Tja, det beror väl på om man vill lära dem att det går att skapa ett bättre liv, än misshandel och förnedring. Behöver inte ens vara på den nivån, ska man lära barnen att det är acceptabelt att leva i ett förhållande där man inte vill vara. Där man inte delar livet med varandra. Jag kan tycka det är ganska gräsligt att praktiskt visa för barn att det är okej att leva i ett kallt och kärlekslöst förhållande. Att det är okej att slänga bort år på att gå och vara missnöjd med både livet och relationen. Vem tjänar på det? Barnen? Knappast!

Det har också talats om att det är på tok för lätt att skilja sig. Men helt seriöst; det är nog attans för lätt att gifta sig också. Och vad har man för skäl till att gifta sig? Varför går man i in äktenskapet? Vilka rosaskimrande drömmar är det som ska slå in? Jag upplever att det finns nån allmän föreställning om att lyckan kommer med giftemål, varför?

För min egen del är äktenskapet en juridisk och ekonomisk angelägenhet, jag köper inte snacket om kärlek tills döden skiljer oss åt. Jag vigdes inte för att det tillhör mitt kulturarv eller för att jag är så himlastormande kär. Jag hade kunnat leva mitt liv med min bättre hälft som sambo resten av livet, om det inte varit mer fördelaktigt som gift. Det innebär också att om jag kommer att skilja mig, så är det också en juridisk och ekonomisk angelägenhet, inget annat.

Jag valde för några år sen att kliva ifrån ett långt förhållande, för att vi inte var mer än vänner längre. Vi utvecklades inte längre med varandra, vi gick inte längre i mot samma mål. Vi försökte få fason på relationen, jobbade på att hitta ett "vi" igen. Men det tog sig aldrig. Hade vi fortsatt ihop, så hade vi haft ihjäl varandra, vi hade varit så olyckliga att våra hjärtan riskerat att brista. Vi önskade inte det av varandra och såg inte poängen med att fortsätta. Världen runt oss hade, efter så lång tid ihop, förväntat sig att vi skulle ingå äktenskap, skaffa villa och allt annat. Så blev det inte. Istället lever vi båda i bra relationer och vi är vänner med varandra. Och visst kostade brytningen mellan oss på, inget snack om saken, men vi valde båda att ta ansvar och bete oss som folk.

Det jag fortfrande inte begriper är just varför det var så hemskt att kvinnor gick ifrån relationen, levde själva och dessutom njöt av det. Män gör det hela tiden och ingen gnäller. Jag trodde ju i min enfalld att den diskussionen om att det är skamligt och onormalt att vara singelkvinna, var över sen nån gång på 1990-talet. Men ack vad jag bedrog mig! Vidare i debatten har det hörts argument kring att männen inte fått komma till tals i boken. Varför skulle de? Och vilka män är det som skulle få komma till tals? De som lämnades? Skulle de gråta ut i en epilog till varje berättelse? Män kan skriva sina egna böcker, om de nu vill. Nästa dumheter som hörts är att de kvinnor som valt att stanna kvar i dysfunktionella relationer (det har inte yttryckt så, men...), skulle få säga sitt i boken. Men varför då? Var passade det in i syftet med boken?

Finns det nåt grundläggande krav på att båda sidor ska få göra sina röster hörda, för att boken skulle få legitimitet? Det är en bok om upplevelser, om strikt personliga berättelser. Jag har inte någonstans sett att någon av författarna gör anspråk på att vara vetenskapliga. För den som inte vet, är upplevelser djupt subjektiva och personliga. Varje människa har rätten att äga sina egna upplevelser och äger rätten i att bli bekräftade i dem. Om det sedan är sanning i dem, om det nu finns någon sanning i upplevelser, är en helt annan sak och tämligen irrelevant. Att kritisera upplevelser är gravt osmakligt gjort och det visar på en fatal dumhet att ens försöka. Sånt ska inte ens ta på allvar.

Vid lite närmare eftertanke kanske det skulle vara intressat att höra berättelserna från kvinnorna som stannade kvar i kärlekslösa förhållanden. Vad driver dem? Eller de som går från betalt jobb hem till att driva projektet familjen, att få allt praktiskt att fungera där. Ensamma ansvariga för att allt fixas, trots att närvarande partner skiter i allt. Eller de som stannar kvar trots partnens svåra missbruk? (Och ja, det är helt okej att gå ifrån en människa som missbrukar, jag önskar fler gjorde det, tidigare) Vad får dessa kvinnor att härda ut? Även de kvinnor som stannat kvar i förhållanden där de och barnen blir regelbundet misshandlade, skulle vara intressanta att höra. För att inte tala om de kvinnor som stannat, trots att de vet att deras barn blir utsatta för incest, men inte kan stoppa det. Hur tänker de? Vill vi veta? Eller vet vi redan men låtsas om nåt annat?

Jag har dessa kvinnor i min bekantskapskrets, åtminstånde de mindre allvarliga fallen som jag räknat upp här ovan. Som jag känner till. Jag vet varför de stannar, de har berättat och mitt hjärta blöder. Och det är inte min sak att få dem att lämna sina relationer, det beslutet måste de fatta själva. Men om de gör det, så vet de alla att jag finns här och tar emot. De är inte ensamma, de är inte bespottade, de är inte onormala.

Om det inte framgått av texten innan, så är jag för att folk lämnar förhållanden som slutat fungera. Om någon hittar vägar för att förbättra livsvillkoren för sig själva och sin avkomma, gör gärna det. Livet är nog så mycket uppförsbacke i alla fall. Och jag har vakat vid tillräckligt många dödsbäddar för att veta att allt för många går i döden med djup ånger över att de aldrig vågade lämna ett förhållande som tärde. De skulle ge vad som helst för att få leva en dag till och då leva det liv de alltid velat göra, men aldrig vågade eller kunde.

De som lever i goda och välmående förhållanden ska naturligtvis fortsätta göra det. De som är beredda att kämpa för att ett förhållande ska överleva, ska naturligtvis fortsätta göra det. Men jag vill inte att någon ska lämna jordelivet i djup ånger och frustration, jag har inte för avsikt att göra det själv, oavsett vad proffstyckare och politiska partier säger.

Fridens!

Denna galenskap.

För det är det.

Jag har ganska precis landat mentalt efter tre maxade dygn, där väldigt mycket har hänt och jag har haft en central roll. Det tar ett tag att komma i balans efter sånt, hur roligt och givande det än varit. Under dessa dagar så får jag meddelande på mobilsvaret från en nära vän. Jag hör att världen håller på att rämna för vännen, trots att själva meddelandet inte är speciellt dramatiskt. Så jag ringer upp för att kolla av om världen håller på att gå under, det gör den inte, men jag får en snabb resumé av vad som inträffat. Idag kunde vi gå igenom vad som hänt.

Vännen i fråga har alltså blivit förälskad. Det här är en medveten och liberal vän i de flesta frågor, har varit till helvetet och vänt ett par gånger, är balanserad och ser nyktert på saker. Känd för god analysförmåga och gott omdöme. Men som med all förälskelse så har denne vän tappat fotfästet, åtminstånde en smula. Fenomenet är inte främmande för vännen, som sådant, det har inträffat tidigare. Men det finns faktorer som nu är nya; intensitet, annan relation till föremålet och föremålets kön. Att vännen också finns i en tämligen etablerad och god relation, gör inte saken enklare.

Jag började fundera på hur jag själv fungerar under förälskelse. Jag fullständigt avskyr att vara riktigt genomförälskad. Det är som nån byter ut min hjärna mot sirap. Det går trögt och det finns liksom ingen fast struktur, det är extremt energirikt, men ger ingen långvarig effekt. Det behövs hela tiden matas med mera. Helt odrägligt att genomleva! Men även helt fullständigt och totalt djävla underbart!

Med ålder så har jag börjat se och uppleva skillnader i och på olika typer av förälskelser. Jag försöker undvika den där tonårsartade, dramatiska, helt energislukande och härliga förälskelsen. Låter kanske skittråkigt, kunde inte bry mig mindre om vad nån tycker, jag måste överleva. För det är knappt jag fixar att överleva den typen av förälskelse. Så många gånger som den varit på väg att ta livet av mig! Jodå, jag vet mycket väl att den inte skulle kunna göra det, tack så mycket. Men upplevelsen av att bröstkorgen håller på att formligen explodera av alla känslor, är inte speciellt konstruktiv. Inte heller att tankarna är fixerade vid en person och vad jag skulle kunna hitta på med den, är inte alls uppbyggliga. Maximalt energidränage!

Mitt sätt att hantera är att dyka djupt ner i fakta och förståelse för personen. Att ta reda på och inte blunda för det jag ser eller får kännedom om. Att göra personen mindre mystisk och mindre omgärdad av mina egna myter. Att hålla mig till att det är en människa av kött och blod, med förtjänster och belastningar. En helt vanlig person, som alla andra.  Så jag aktar mig, smyger lite varsamt och släpper bara upp känslorna under kortare stunder. Men då vältrar jag loss rejält istället.

Att bli förälskad i en människa för att den är eventuell presumtiv partner, är en sak. Men det går utmärkt att bli förälskad i någon för att står för något bra i mitt liv, att den tillför en dimension. Den här förälskelsen behöver inte ha någon sexuell bäring alls. Det kan finnas något extremt attraktivt över en person, för att den är som den är. Jag blir aldrig förälskad baserat på utseende, men ge mig en schysst tankevärld och jag kan bli totalsåld. Såna asexuella förälskelser är rätt bekväma, där är det verkligen möjligt att luta sig tillbaka och njuta av åkturen. Där finns oftast bara energi att hämta, speciellt om man märker att det är ömsesidigt.

Rent generellt tror jag att förälskelser är goda galenskaper, att det är något att bejaka, även om det kräver att man tänker igenom vad man håller på med. Det finns ingen ursäkt att hämta i en förälskelse, om man beter sig illa. Det funkar inte så, ansvaret för sina handlingar kvarstår alltid. Och jag tror inte på den ljuva och starka kärleken som kommer en gång och som varar för evigt. Att leta efter den lär ju enbart rendera i en rad besvikelser. Jag unnar min bättre hälft att bli förälskad i andra än mig. Så rolig är jag inte alla dagar, kan han få uppskattning och energi från andra, väl bekomme! Däremot vill jag vara informerad på ett tidigt stadium om det håller på att slå över i något annat än en liten förälskelse.

Min vän är i den där förhatliga, men ack så ljuva, första fasen. Det bara bubblar energi från henom, så mycket att berätta, så mycket intryck att sortera, så många funderingar som ska tänkas klart. Helt uppfylld. Men jag märker också att bara ha chansen att formulera sig högt, och för andras öron, hjälper. Tar bort en del av sprängkraften i det som sker. Och så galen att analysförmågan sviktar, är denne person inte. Hen vet vad som gäller, vet vad som bör göras, men tvekar. Mitt största tips är att andas normal och försöka betrakta situationen utifrån. Att få kontroll på vad som kan skena iväg och vad som är relativt riskfritt. Därefter tycker jag att hen ska ta och luta sig tillbaka och se vad som händer. Hen behöver inte göra något, det räcker med att sitta still och njuta av åkturen. Det kommer att ta tillräckligt med energi i alla fall.

Ska bli intressant att se var det här tar vägen.

Fridens!

Skapandet av inläggen till den här bloggen är en process.

I många fall har jag inspiration, när jag inte har tid att skriva något. Det brukar bli att jag öppnar ett utkast och skriver ner det absolut viktigaste, för att hitta tråden senare. Sen kan jag ju skriva mer utförligt vid annat tillfälle. Just nu finns 7 utkast som väntar på redigering och publicering.

Så jag skriver mina inlägg, skriver långt och analyserande, ibland hett och intensivt. Slipar på formuleringar, flyttar stycken och donar. Korrekturläser innerligt, men missar tyvärr felaktigheter i alla fall.

Sen ska ju inlägget taggas och ibland ska jag välja datum för publicering och så ska allt sparas. Det är här det brukar bli lite fel. Nåt går snett och inget blir sparat. Allt skrivet går upp i tomma intet. Jag tycker jag har tryckt OK tillräckligt många gånger, men tydligen inte. Bara att börja om. Och det sker inte bara nån enstaka gång, det här händer med jämna mellarum. Otroligt irriterande!

Och jag kommer att fortsätta så här, jag är helt övertygad.

Så jag lära skaffa mig en förklaringsmodell på det som händer. Den innebär att det är meningen att det där jag skrivit, aldrig ska bli publicerat. Det är inte tillräckligt bra och jag vet det undermedvetet. Det är meningen att jag ska skriva om det bättre och tydligare. Vilket det kommer att bli gång nummer två. Kan jag ju hoppas.

Så för den som tycker att jag skriver skräp idag, du skulle bara veta vad trams som inte nått fram hit. Det hade kunnat varit betydligt värre!

Fridens!

Jag har sorg.

Jag måste skriva det igen; jag har sorg. (...så jag kanske begriper det...)

Eller jag är nog mitt i en reaktions- och bearbetningsfas av sorg. Jag är ganska övertygad om att så är fallet.

Jag har sorg, men känns inte vid den. Glömmer bort den. Gömmer den för alla, inklusive de människor jag älskar och borde berätta för. Känner inte att den påverkar mig, fast jag vet att den gör det, rent logiskt så vet jag. Men jag mörkar för min omgivning, fast mest för mig själv, antar jag.

När jag pratar med mina kära vänner och de frågar hur läget är, så svarar jag reflexmässigt; bra, helt okej. Och flinar. Låter glad. Låter så glad att jag tror på det själv. Jag får tvinga mig själv att berätta om min sorg, tala om att den finns och att jag nog kanske kan bli lite oberäknelig. Att jag kanske kan behöva höra av mig vid lite udda tidpunkter på dygnet. Jag får koncentera mig för att berätta om varför, hur och följderna av min sorg. Och när jag berättar om det så känns det inte som jag berättar om mig själv.

När jag är medveten om min sorg, så tänker jag att det bara är att skjuta upp axlarna och kasta sig in i den. Leva ut den till sista lilla förnimmelse av den är genomgången. Inte backa undan. Gå in i lidandet, möta det och ta det för vad det är. Jag blir medveten om min sorg när jag slappnar av. Alltså gör jag inte det nu, mer än strax innan jag ska sova. Eller när jag kör bil. Det är inte tillrådigt att köra bil i 110km/h och störtgråta. Tårar och bilkörning är ingen god kombo.

Men jag är inte den enda, i ens min värld, som har sorg. Flera runt mig har det, av diverse skäl. Jag har bekänt färg för några och med någon har jag kunnat prata om själva sorgen i sig. Denne har en helt egen process, mist lika sorgelig. Hen gör samma sak, gömmer och glömmer, hen skulle vilja bryta ihop våldsamt här och nu. För hen vet lika väl som jag att det inte går att komma undan. Men det går inte, det vill sig inte.

Och det finns nog någon mening med det också. Antagligen är vi inte betjänta av att uppleva vår sorg i dess fulla prakt ännu. Att orka bottna i sorgen. Antagligen har vi inte tillräckligt med distans ännu eller så upplever vi att vi inte har tillräckligt stabil mark att stå på än. Att det inte går att låta sig falla igenom fullständigt just nu. Inte än.

Men det kommer, processen är i full gång oavsett om vi vill det eller inte. Vi båda har insikten att det troligen inte kommer att vara slut på den akuta sorgen, bara för att vi tar oss igenom detta nu. Det kommer att bli fler akuta perioder längre fram. Men någonstans känns den extremt slitna gamla klyschan "var sak har sin tid" så sann. Det ger en liten, flämtande låga av hopp.

Frid.

Under några korta dagar. Mindre än 55 min bort. Kring 8.3 mil nära. Bra väg och bra väglag.

Det är retande nära. Nära så det kryper i kroppen. Skulle vilja veta. Få klarhet.

Men det är inte min tid nu. Vi får se om den kommer, någonsin.

Jag ställer mig tveksam.

Fridens.

Jag skulle kunna köpa en ny säng om dagen, när jag ser KungSängens reklam. Gillar den lugna atmosfären som förmedlas, inte mycket till skinande yta. Inte som när Hästens visar sin reklam. Här är känslan mer att verkliga människor gör verkliga sängar, som man kommer att sova underbart i. Bara för att alla är så omtänksamma när de gör själva sängen.

Har alltid tyckt om deras reklamsnuttar, gillar att de textar reklamen. Det finns ett gäng människor som inte fixar att höra vad som sägs, här har de chansen att ta till sig budskapet ändå. Nån har varit medveten, oavsett om bakomliggande skälet är vinstmaximering.

Sen ger VD:n Michael Viberg ger ett otroligt sympatiskt intryck. Så där lagom vanlig och trygg, lite humor emellanåt, verkar otroligt fackmannamässig. Har ingen uppfattning om hur han är som människa, må hända han är apgräslig, men han framstår inte som det.

Kudos till reklambyrån som har hittat rätta anslaget för produkten och företaget.

Och nej; jag tror inte att det är så här tuttinuttigt i verkligheten, det är väl ett företag som alla andra, med allt vad det innebär. Det är ju reklam.

Fridens!