Jag har helt underbara arbetskamrater, de har alla underbar humor, tur det! I mitt jobb måste man ibland välja att se det komiska i saker som sker, annars går man under. Det som är skönt med mina arbetskamrater är att de har så olika typ av humor, det finns alltid någon som kan plocka upp det komiska i situationer. Som har förmågan att ta fram komiska vinklingar eller spinna vidare på saker, så att den negativa spänningen i en händelse blir mindre laddad och jag orkar vidare. Vi alla orkar vidare. Jag är mycket tacksam över min arbetsplats och jag försöker tala om det för dem så ofta jag kan.

Det finns ju lite olika typer av humor, det finns säkert de som doktorerat på det och fixat fina kategorier. Jag känner inte till dem och skulle inte ens använda dem, om jag kände till dem. Personligen har jag ganska svårt för humor som föds ur att någon riskerar att göra illa sig eller verkligen gör illa sig. Jag är inte heller speciellt trakterad av humor som är på någons bekostnad. Det är gränsfall att jag ser båda dessa varianter som humor egentligen.

Humor som bygger på missförstånd eller bara rent flams kan jag uppskatta ibland, men det är rätt humörberoende. Det finns gånger som det har varit roligt så jag varit på gränsen till att svimma. Mest beroende på att andningen varit fullständigt okontrollerad, men ändå. Det var fantastiskt roligt. Sen finns det människor som kan göra vilken liten historia som helst rolig. De utgår oftast från något de varit med om och kan berätta det på ett sånt sätt att garvet bara kommer. De blandar in en stor portion självdistans och bjuder på sig själva, det kan inte bli fel.

Sen finns det människor som är så lugna i sin framtoning, milda vänliga människor, som ofta visar upp kunnande och klokskap av stora mått. Ibland uppfattar jag dem som blyga, ibland som allvarliga. Men vilken humor de kan leverera! Jag får vara uppmärksam på dessa människor, för annars så missar jag deras fullständigt lysande betraktelser. Oftast kommer den helt oförhappandes, levererad med ett tämligen neutralt tonläge och jag måste tänka till minst en gång innan jag fattar hur skoj det som sas var. Mycket skickligt levererad ironi är vanlig bland de här människorna. Den humorn kräver uppmärksamhet och ett aktivt sinne. Fullständigt underbart! De här människorna är de som står och ler lite vänligt, när vi andra håller på att garva oss harmynta åt det som de just sagt.

Sen finns det de där människorna som har en medfödd talang att alltid hitta den där välbalanserade och oväntade kommentaren om nåt som sker. Som är kapabla att säga det där enkla men knivskarpa och förlösande roliga. Som hittar en ingång som är fullständigt överraskande, men där sprängkraften i humorn räknas i megton. Det får gärna vara lite torr humor och inte helt uppebart. Och det är inte alltid de vet hur otroligt roliga de är.

Människor med humor är mycket tilltalande, oavsett om de får mig att brista ut i asgarv eller bara le lite. I båda fallen erbjuder de mig några ögonblicks avslappning och oftast nåt som får min hjärna att vakna till. Det hjälper mig också i att inte bli bitter över saker som går mig emot. Det är nog både jag och min omgivning tacksamma över!

Fridens!

Jag är ingen kännare av konst som sådant. Absolut inte. Kan väl mest för husbehovs skull känna igen de stora mästarna. Min personliga favorit är Salvador Dalí, gillar hans otroligt skruvade konst. Gillar att jag i flera av hans målningar, kan se nya saker, flera år efter att jag tittat på dem första gången. De slutar aldrig att ge.

Mina egna föräldrar har dragit mig runt på diverse konsthallar och konstmuseer som pytting. Det var väl inte alla gånger jag brydde mig om nåt, men en och annan gång så fastnade jag för nåt verk. Idag minns jag inte mer än några få konstverk, som jag såg då. Jag minns dock känslan väldigt tydligt. Det var ju ganska trubbiga känslor, inte så väldefinierade. Nu när jag försöker minnas så kommer luddiga fotografiska minnesbilder fram, men även upplevelser av läskigt, konstigt och roligt framträder. Upplevelsen var alltid positiv, möjligt att decennierna har lagt ett luddigt filter över minnet, men även idag kikar jag mycket gärna på konst!

Jag har blivit mycket förtjust i två skulpturparker som finns hyfsat nära mig. Jag gillar konceptet, att ha skulpturer ute, där naturen blir en del av upplevelsen. Den första är Kvarntorpshögens skulpturpark "Konst på hög" (även denna sida är väl värd att kika in på). Stället är en ren miljökatastrof, högen är gjord av staplad alunskiffer med oljeinnehåll. Sverige fick för sig att vi skulle bli egenförsörjande på olja under andra världskriget och började anrika olja på stället. Metoden var inte alls effektiv och slagghögen innehåller fortfarande en massa olja. Högen brinner i dess kärna. Slaggen från oljeugnarna lades på hög när den fortfarande var het. Men bara av trycket som bildas genom högens storlek (dryga 100m), så fortsätter det brinna inuti högen. Ytvatten rinner in i skrevor och håligheter och blir till ånga i hettan. Det finns "heta områden" på högen  där man ska passa sig för att gå. Man riskerar att bli bränd av ångan. Det adderar ju lite till spänningen!

Högen har varit slalombacke i många år. I mitten av 90-talet beslutade kulturnämnden i Kumla att satsa pengar på 10 konstverk som skulle uppföras på högen. Resultatet blev fantastiskt! Utställningen öppnade 1998 och jag var där första säsongen, men blev fast för evigt. För den som inte känner till Kvarntorp och Kumla, så kan jag berätta att högen är placerad mitt på Närkesslätten och utsikten är milsvida. Det är en fantastisk upplevelse att gå där uppe med himlen som tak. Vissa av konstverken är fasta, andra byts ut per säsong, idag är det fler än 10 konstverk. Vid infarten står mitt favoritkonstverk, skapad av Karin Ward; Dansen. Laserskuren plåt, tre kvinnliga och tre manliga figurer. De kvinnliga och manliga figurerna är skurna ur samma plåtstycke. Helt fantastiskt verk, jag kan titta på det i timtal. Går man kring verket så ändrar det karaktär. Så enkelt och så genialt! Konst på hög är öppen året om, men fordonstrafik upp på högen, är endast tillåtet på sommarhalvåret.

    Dansen av Karin Ward vid infarten till "Konst på hög"
Kvarntorpshögen, Kumla.

Nästa skuplturpark som betagit mitt hjärta är Engelsbergs skulpturpark i Fagersta kommun. Här finns de flesta konstverken brevid den stilla Kvarndammen, inbäddad i grönska under sommarhalvåret. Men det finns även konstverk uppe vid bruket och hela vägen ner till stationen. Den här parken är inte så vidunderlig, utan mer intim och nära. Verkligen ett ställe för stilla kontemplation. Det går att besöka parken året om, men alla konstverk är inte kvar under vinterhalvåret. Vissa konstverk är ständiga, andra byts ut per säsong. Även här finns en favorit, det är Oleg Nourpeissov underbara skulptur Oändlig Metamorfos. Även den fullständigt genialisk i sin enkelhet. Det är en pyramid beklädd med spegelglas, vilket innebär att du aldrig ser samma sak två gånger, konstverket skiftar karaktär konstant, precis som namnet anger.

Jag försöker besöka dessa parker minst en gång per år, eftersom det aldrig ser lika ut. Det finns ju fler skulpturparker i vårt avlånga land, fler lär ju bli besökta.

Och visst kan det verka lite snobbigt med konst, men man behöver inte stå och spotta ur sig en massa ord om upplevelsen. Det viktiga är att man har en upplevelse. Konstnären har ju lämnat över makten att bestämma vad konsverket betyder, till den som tittar på det. Det finns ingen manual till hur ett verk ska tolkas. Man kan börja med att kika på vad verket heter, därefter tittar man på det en liten stund. Bara för att vänja ögonen. Sen kan man kika på vilket material som är använt, om det är mycket detaljer eller enkelt utformat. Är formerna kantiga eller mjuka? Är färgerna i verket många eller få, är de skarpa eller dova, mörka eller ljusa? Sist kan man fundera på om verket ger en känsla eller om jag lämnas likgilltig. Lämnas man utan en upplevelse eller känsla, så var det dålig konst för just den personen. För skillnaden mellan bra eller dålig konst är inte om man gillar den eller inte, skillnaden ligger i om man blir berörd eller inte. Och det är högst personligt.

Jag vill även uppmana den som läser detta att kika in på närmsta konsthall. Nästan var enda kommun har en egen liten eller större konsthall. Det är värt var enda sekund att besöka dessa ställen, det är ett utmärkt tillfälle för aktiv avkoppling!

Fridens!

Astrologi har aldrig varit mer än kuriosa för mig, nåt trivialt som man kan roa sig med som förströelse. Jag vet andra som är djupt engagerade i i astrologi och horoskop.

Jag är Vattuman. Mitt element är luft. Vattumannen är tydligen nån som gör som den vill, hittar på saker för att den känner för det, kan ändra sig utan förvarning i viktiga frågor. Instabil och egensinning. Impulsiv. Min vän är Oxe och elementet är jord. Enligt astrologin en stabil person, lite ovillig till förändring, trygg och förutsägbar. Eftertänksam.

I de sammanhang jag och min vän träffas, har vi i princip helt motsatta roller, som om vi bytt stjärntecken med varandra. Det är inte så att sammanhanget kräver andra roller av oss, än vad vi normalt är som personer. Jag är ankaret, hen är som en heliumballong.

Det renderade i ett garv, när vi noterade hur det låg till. Därmed dog min tro på astrologin och horoskop på riktigt. Stendöd.

Fridens!

En ursäkt till avsedd hen, om hen händelsevis skulle läsa detta, för liknelsen med en heliumballong. Men du var lite sån då, faktiskt! ;)

Tidigt i denna blogg funderade jag på hur det skulle kännas om någon som känner mig IRL, gjorde kopplingen mellan denna blogg och mig som person. Alltså att jag blivit identifierad. Jag fick lite lätt hjärtinfarkt när jag såg att besöksstatistiken började stiga, det är ju en bekräftelse på att någon läst det jag skrivit. Bara det kändes lite skrämmande. Jag hade tänkt att jag skulle hålla mig i mitt lilla anonyma hörn, där ingen hittade mig. Få ha min ventil ifred.

Idag finns det finns en och annan som faktiskt känner till koppligen mellan personen IRL och bloggen, det är mindre än en handfull personer. De finns inte i min vardag, de är mycket perifiera i min värld och förstår mycket väl konceptet med att hålla tyst.

Nu vet jag i alla fall hur det känns att bli avslöjad. Personen ifråga valde att bekänna färg och jag kan gissa att personen gjorde det tämligen snart. Jag har fått beskedet via mail. Reaktionen var allt annat än behglig, även om personen som bekände färg är en behaglig människa. Jag skulle kunna gissa att personen i fråga tycker jag är en fåntratt, som reagerade som jag gjorde. Jag vet inte ens om personen kommer att läsa det som står här, än mindre följa bloggen med nån regelbundenhet. Men det fanns också en liten chock i att förstå att det var just den här personen, som hittat mig. Många andra skulle jag ju ha gissat på, men inte just denna.

Nu är det som det är och jag kommer att fortsätta skriva här i alla fall. Anonym eller inte.

Fridens!

Våren 1994 gick jag en längre utbildning. Under den utbildningen fick vi i uppgift att läsa Simon och Ekarna (hittas här och här), av Marianne Fredriksson, för att sen göra ett arbete om boken. Boken gavs ut 1985 och jag hade sett den tidigare men det hade inte varit läge att läsa den. Det var en fantastisk läsupplevelse. Hela boken skakade om mig på ett mycket positivt sätt. Marianne Fredrikssons böcker är i många stycken fantastiska, något år tidigare hade jag läst triologin Paradisets barn, där Kains bok (ingen av dem verkar gå att få tag på längre) var den som fullständigt betog mig.

Jag grät rätt mycket när jag läste boken, den är vackert och nära skriven. Jag vet att boken analyserats fram och åter kring vilka arketyper som framträder i boken, bland mycket annat. Så gjorde även vi i utbildningen, men den blev aldrig söndersmulad i analys för mig. Jag kan fortfarande läsa den med känslan nära mig. Mitt eget exemplar är för länge sen utlånat och jag kommer troligen aldrig att få se den igen. Det gör inte så mycket, upplevelsen sitter så djupt, alla karaktärerna i boken lever i mig. Speciellt Inga. Hon är en bifigur men har de vackraste passagerna i boken. Jag har idag läst om min favorit passage. Jag är lika berörd idag, som jag var för 18 år sedan. Upplevelsen är lika direkt och berörande som första gången.

Ur Simon och ekarna, Marianne Fredriksson:

//Så kom våren när spelmannen satt vid bäcken.

Det kunde ju inte vara sant, tänkte Inga efteråt, han måste ha sprungit fram hur hennes drömmar. Men den kvällen var han alldeles verklig, och nästa, och nästa ända fram till de vita midsommarnätterna, när han försvann.

Det var en ganska oansenlig bäck som hade lång väg att vandra genom skogarna och mycket besvär att ta sig fram mellan bergen för att nå sjön. I slutänden såg den ingen annan råd än att kasta sig utför de sista klipporna före sluttningen ner mot stranden.

Det blev inget dåligt vattenfall för att vara åstadkommet av en sådan liten bäck. Särskilt om vårarna hade den både kraft och munterhet. För Inga var fallet en glädje. Och en befrielse.

…

Och en kväll om våren fanns fiolspelaren där, satt där bara och såg på henne som om hon varit ett väsen ur en hednisk saga. Hon blev inte rädd, det var för overkligt. Hon gick bara rakt fram till honom, lade sig naken just som hon var med huvudet i hand knä, och han tog fram sin fiol och spelade för henne och det ena var inte mer underligt än det andra.

Musiken var vild och skön, just som den skulle.

…

De älskade, halva nätterna älskade de den våren och Inga förstod äntligen varför folk kunde ge upp allt, värdighet och välstånd för kärlekens skull. Hon hade aldrig anat vad kroppen kunde erfara, när den smektes så här av väl förfarna händer, aldrig heller förstått hur vacker en man kunde vara. Han var spensligt, fint byggd, men hans lem var styv och stor och hon kunde aldrig få nog av den. Inte heller av ögonen, som var svarta som skogstjärnen.

Han talade och rösten var full av ömhet. Men eftersom hon inte förstod orden måste han uttrycka sin känsla för undret och för henne med fiolen och han spelade henne varje kväll nästan galen av åtrå.

Efteråt kunde hon minnas att han varit mycket sorgens den sista kvällen och att hans fiol hade varit full av smärta. Så hon blev inte förvånad när han inte kom nästa kväll. Bara oändligt sorgsen.

Men hon sade sig att hon hela tiden vetat att det måste gå så, att det var en dröm och att sådana som hon förr eller senare måste vakna och göra sitt på jorden.//

Våren vid bäcken omnämns ett antal gånger i boken, i olika sammanhang, men inte som här. Texten ovan tar andan ur mig. Den är vackert skriven och det finns ett anslag av vemodighet och förundran i texen som jag gillar. Till viss del tror jag att jag läser in ett möte med Näcken i det hela, vilket säkert är författarens avsikt. Det här är ju det närmaste man skulle komma honom.

Simon och ekarna finns numera som spelfilm. Enligt alla jag mött som sett den, så är filmen fantastisk. Ingen har lämnat biografen oberörd. Men jag kommer inte att se den. Största skälet är att jag är så rädd om min upplevelse för 18 år sen. Jag vet redan hur alla ser ut och vilka röster de har, jag vill inte ha dem utbytta mot någon annans bilder. Men jag tycker definitivt att du som läser detta kan ta och trippa iväg och se den! Eller köpa/hyra den när den väl släpps på någon av de medierna.

Fridens!

Jag är inte så värst vidskeplig av mig, det är mest så där lite för husbehovs skull. En och annan tomte på loftet kan väl finnas, men det bjuder jag på!

Jag är uppvuxen med historier av olika slag om okyttet i markerna. Vätten som håller koll på gården känner väl många till och att man bör hålla sig väl med honom, så att det går bra för gården. Ångermanland har vittra, de lever brevid oss människor och ska inte störas. De kan ställa till med elände om de inte respekteras. Och vittra har inget att göra med de "vildvittror" som finns i Ronja Rövardotter, såna har jag aldrig hört talas om innan. Älvorna ser vi dansa med jämna mellanrum och skogsrået får oss vilse i skogen. Det fanns både troll och jättar i bergen runt mig, onda var de. I berget och gruvorna lever Gruvfrun, det är hon som äger alla ådrorna med brytningsvärd malm. Viktig att hålla sig god med, farfar visste mycket om henne, respekten var stor. Historierna har varit många och som barn spejade jag efter dem alla, de var mer verkliga i mitt liv, än vad tomten och spöken någonsin varit. De fanns där och man kunde se dem skymta till i ögonvrån, men de var aldrig kvar när jag vände blicken dit jag tyckte jag sett dem.

De historier som fascinerat mig mest är ändå de om Näcken. Näcken är den onde som drar ner barn och unga kvinnor i vattnet. Vatten är ju skoj för de flesta barn och jag är inget undantag, är fortfarande ett vattendjur utan mycket konkurrens. Det har ju funnits vatten och vattendrag där jag är uppvuxen och jag har alltid haft dragning till dem, oavsett årstid. Vilket ju naturligtvis gjorde framför allt mormor och farmor livrädda. I sin ångest över mitt något respektlösa förhållande till vatten, började de proppa mig full i historier om hur ond Näcken var. De såg inte annan råd än att försöka skrämma respektlösheten ur mig. Mitt minne är inte riktigt vad det borde på den här punkten, men det jag minns är ju att alla mötena med Näcken slutade i tragisk död, enligt mina omtänksamma släktingar. De var snabba att berätta ordrikt om barn och unga kvinnor som gått i sjöar och åar. De berättade glatt och villigt om alla de någonsin hört om som gått drunkningsdöden till mötes. Fast jag slog snart dövörat till just historierna om det där med döden, jag ville få dem att berätta om väsendet Näcken. Jag ville ju veta vem han var, var inte det minsta rädd för honom! Snarare tvärtom.     

Här har jag letat honom...

Ingen visste riktigt var han kom ifrån. Antingen var han utsänd av djävulen själv, för han var inte en skepad av djävulen, eller så hade han bara uppstått ur tomma intet. Jag fick aldrig nåt vettigt veta kring hans härkomst, surt nog. Han kunde ha fiol att locka offer till vattnet med, det var min mormors bild. Fiolspelare hade alltid med djävulen att göra. I farmors berättelser hade han aldrig fiol, det är släktens instrument, nåt att vara stolt över. Vi har fiolspelande riksspelmän på den sidan i släkten, sju generationer kan spela fiol, före mig. Jag kan inte, tragiskt nog, älskar stråkmusik. Sen var ju Näcken oklädd också, det var ju inte bra på nån släktsida, bara det var ju ett starkt tecken på hur hemskanes han var. Tror jag inte brydde mig i hur han var klädd alls, var nog mer fascinerad av att han inte frös i forsen. Jag visste mycket väl hur kall fors och å kunde vara, trots att det var varmt i luften. Tänk att kunna bada ovasett hur kallt det var!

                             ...för att inte tala om här...        

Första gången jag minns att jag sett Näcken, var i slutscenerna av filmen Äppelkriget (tillhör allmänbildningen att ha sett den, finns att köpa här eller här). Jag minns inte nåt av filmen innan, jag var för liten för att förstå, men där i slutet finns Näcken med fiol och allt! Jag måste nog ha haft nån form av obehaglig bild ändå, för jag minns hur lättad jag var över att se honom och att han var fin. Nu har jag ju sett filmen många många gånger sen dess och jag bara älskar slutscenterna där Näcken finns med. Älskar filmen i övrigt också, där flera av min oknytt finns gestaltade.

                                        ...här borde jag ha sett honom...

Det var med stor besvikelse jag förstod att Näcken inte fanns på riktigt, tomten var avslöjad sen många år då, kan väl ha varit kanske 9-10 år. Det var så surt, han hade varit så levande i min värld, jag hade smygit på honom många gånger utan att få ens det minsta skymt.  Och trots allt jag hörde om hur hemsk Näcken är så är det verkligen oknyttet jag absolut vill träffa. Än idag är idén om en man som sitter i vatten och spelar fiol otroligt lockande.

                                         
...men inte ens här stod han att finna.
Däremot så hälsade jag på de dansande älvorna.

Fridens!

Idag har jag blivit riktigt riktigt vred. På gränsen till att det var okontrollerbart, men jag minns allt som sades. Det är bra, men inte bra att det gick så långt. Det är så onödigt att råskälla på någon i flera minuter, det leder inte till något konstruktivt i alla fall. Men så blev det.

Jag är eldfängd, min aggression kan flamma upp på tiondelar av en sekund. Visst jag kan nog drälla nån sur kommentar kring mig, men det är är ganska lätträknade tillfällen. Oftast så har jag inte lust att lägga energi på att vara just sur. Inget blir bättre i all fall. Jag kan bli upprörd över saker och ting, då höjer jag rösten något och blir häftigare i mitt uttal av ord. De kommer hårdare, mer att fräsa ifrån, typ. Sånt går över rätt fort. Inget jag fäster större vikt vid. Sen kan jag då flamma upp i några sekunder, kanske upp till en minut och så är det över. Inget av ovanstående lämnar några större spänningar i min kropp, jag släpper ilskan fort, det går fort över. Och jag har kontroll över situationen hela vägen igenom, vet hur jag beter mig.

Men så finns min vrede. Den visar sig sällan numera. Jag har hyfsad kontroll på den, försöker låta bli att ge den fritt spelrum. Den är mer kraftfull, jag känner att jag skulle kunna välta hus på ända när den går igång. Den är icke önskvärd då jag har lätt att hamna i ett tillstånd där mitt medvetande, mer eller mindre, kopplas ifrån. Jag kan få minnesluckor när jag är som mest vredgad. När jag var ung kunde jag kasta föremål omkring mig, inte på folk, men i väggar eller i golvet. Jag har vid något tillfälle även klippt till folk så de åkt i backen (stora män de gånger det inträffat, jag kunde göra det pga att de inte var beredda att en brud skulle slå så hårt, annars har jag nog varit ihälslagen). Det är inget jag är stolt över och jag har jobbat genom åren på att aldrig hamna där igen. Att inte låta det gå så långt.

Jag har aldrig sett mig själv när jag blir så här genomvredgad, men jag kan minnas andras ansiktsuttryck när jag skäller, det ser aldrig bra ut. Det minsta jag kan säga är att de ser ut som deras liv är hotat, även om de inte alltid är livrädda. De som sett mig och sen berättat, talar om helt svarta ögon, iskall mörk och djup morrande röst med ett ansikte helt förvridet av hat och förakt. Jag skulle inte vilja se mig själv, skulle skämmas som ett djur.

Och tyvärr släppte jag fram odjuret idag. Det har föregåtts av att en person har snäst av mig, i princip dagligen, i snart en månads tid. Vid en giftig kommentar idag, egentligen inget att fästa sig vid, så blev det en gång för mycket. Och jag kan inte skylla på hunger, dålig sömn, PMS eller nåt annat heller.

Den som drabbades är en person som jag tycker bra om och som jag respekterar. Väl jag lugnat mig och reflekterat över det som inträffat, så har jag insett att det är något som inte stämmer med personen just nu. Jag känner inte igen beteendet hos personen alls. Visst har det hänt att personen varit giftig tidigare, sånt kan väl hända den bäste, sånt får man bara ta. Livet är inte så kul alla gånger, men inte en månad på raken. Dessutom gjorde personen såna logiska vurpor när den försökte försvara vad den sagt, det blev bara värre ju mer den öppnade munnen, att jag borde ha fattat att det inte kan vara rätt. Det hann komma så otroligt korkade saker innan personen tystnade. Sen mår inte jag heller bra av att blir så här vredgad, jag har fortfarande ett visst adrenalinpåslag, trots att det här hände på tidiga eftermiddagen.

Mina stora misslyckanden idag är att jag inte hann tygla humöret och att jag inte tvärt avbryter när jag märker att dumheterna ramlar ut. Jag begriper ju att personens kognitiva förmåga har brutit samman, det är bara kontraproduktivt att fortsätta. Tyvärr blev det istället bränsle till min vitglödgade vrede. Dessutom fick jag senare under dagen veta att fler varit utsatta för verbalt prickskytte från den här personen den senaste tiden, vilket bekräftar min bild av att något inte stämmer.

Jag känner mig orättvis mot personen, trots att jag tror att vissa människor måste man visa viss aggression, för att de ska förstå att det är allvar. Men det här gick till överdrift.

Jag vet bättre.

Utan frid.

Jag laggar i min tidsuppfattning. Jag är så efter, så otroligt efter.

Jag är i början av september mentalt. Jodå, jag vet att det är 1:a november, men det hjälps inte. Jag kan inte känslomässigt omsluta tanken på att det snart är jul och nyår. Jag har för mycket kvar att göra detta år, för att det bara ska vara åtta veckor kvar. Det får inte plats på de veckor som är kvar.

Jag ska inte gnälla, det är roliga saker, saker som jag själv valt att hugga tag i. Tyvärr har jag varit lite väl optimistisk, kanske.

Fridens!