Judis blogg är en ständig källa till nyttiga tankar, du kan läsa den här.

Här om dagen skrev hon om bekymret med att ha en personlig assistent som inte delar hennes grundvärderingar i livet. Hon beskrev ganska tydligt i vilket utsatt läge det är att inte känna sig trygg med någon, där denne någon är den som har hand om hela hennes tillvaro. Det berörde mig djupt.

Bland annat för att jag varit i den andra sitsen, gästen i någons hem. Den med ansvar för en annans välbefinnande och ibland också säkerhet. Att vara den som inte bara hjälper till med, utan också sköter personliga hygienen. Vara trygg och förmedla värme och förståelse, aldrig kränka eller förminska den jag har att stödja. Den som ska se till att det finns nyttig, och framför allt, god mat. Som ska se till att rätt läkemedel ges vid rätt tillfälle och i rätt mängd. Den som ska hjälpa att finna en bekväm sovställning och se till att kudden är fluffad på rätt sätt. Och skratta verkligen inte åt det sista, hur reagerar du själv på en kudde som inte ligger rätt? Där nacken får fel vinkel och andningen försvåras? Du ändrar den antagligen. Om du kan. Annars blir det till att ligga kvar i fel ställning och vakna med nåt som liknar tandvärk i hela skulderpartiet.

Det är en lyx att kunna sköta sig själv, att klara av att leva ett självständigt liv, där man själv bestämmer om man vill plantera om blommorna en lördagsnatt. Där jag kan laga maten själv och krydda upp den som jag vill ha den. Eller bara att kunna gå och pinka när jag känner för det, utan att behöva ha hjälp av någon annan som ska vara med och dona med allt. Att slippa behöva göra avkall på sin integritet.

Man vet inte hur man reagerar på att bli av med sin autonomi, förräns man hamnar där. Idag kan jag tänka att livet inte kommer att vara värt att leva, om jag skulle hamna i en sån situation. Det är också en lyx att kunna tänka så. För min erfarenhet säger mig att det inte alltid är mitt val om jag vill leva eller dö. Om jag väl hamnar i en sån situation, så kan min vilja att leva vidare, göra att jag väljer att underkasta mig allt stök. När jag var yngre tänkte jag att "om jag hamnar i en typ av situation, då ska jag minsann göra så här!" Idag vet jag att valet inte är lika lätt, jag vet att livet inte tar slut för att jag hamnar i en viss typ av läge. Som yngre var jag helt övertygad om att vissa cancerformer, skulle göra att jag inte ens tänkte kämpa för överlevnad och att jag skulle livet av mig innan det gick för långt. Jag är inte så säker på den punkten idag. Det finns en klar möjlighet i att min nyfikenhet kommer att hålla liv i mig untill the bitter end och att jag kommer att dö förbannad över att jag inte fick en dag till.

Bli hur det vill med detta, oavsett så är jag mycket ödmjuk inför de människor som måste lita på andra människor för att klara vardagen.

Fridens!

Njuter järnet av att vi är tillbaka i svensk normaltid!!!

Det är så underbart att få igen den förlorade timmen. Jag märker den verkligen. Bara 20 minuter gör min morron bättre, en hel timme är underbar. Det gör att jag orkar ännu mer. Så skönt.

Och jodå, jag vet mycket väl varför vi har sommartid. Men det spelar ingen roll, jag är laggad i minst tre veckor på våren. Det trasslar till det förgräsligt mycket, mer än vad som är accaptabelt.

Nu får gärna mörkret och snön komma på allvar.

Fridens!

Det går bra så länge vardag är vardag. Det märks inte jättemycket om man håller sig lite på avstånd. Dock, händer det nåt oförutsett så trasslar det till det. Sånt som bryter rutin, är svårt att hantera för henne. Diagnosen har funnits i drygt ett år, i ett års tid har det funnits ett begrepp som hon och vi andra måste förhålla oss till.

Kraften är borta. Jag ser att hennes steg blir tyngre och tyngre. Tröttheten slår till för henne. Det finns olika sorters trötthet. Det finns trötthet som beror på för lite sömn. Annan trötthet som beror på bristande daglig rutin. Ytterligare en variant avtrötthet beror på glömda läkemedel eller glömda måltider. Tröttheten utifrån själva sjukdomen. Trötthet över situationen, att den ens uppstått, att den påverkar autonomi, att den påverkar sociala sammanhang. Tröttheten över att diagnosen tidigarelägger pensioneringen och förlusten av ett älskat arbete.

Det var sommar och jag var hemma på semestern. Jag såg att jordgubbslandet var sargat och orensat. Sorken har haft fest under snötäcket, de flesta av plantorna var borta, ogräset hade tagit över med full kraft. Vad spelar det för roll egentligen?

Det spelar en avgörande roll. Jordgubbslandet är drömmen om barnbarnen som själva plockar jordgubbar och äter dem med kall mjölk på sommarlovet. Det är också hennes egen lyx, att kunna gå ut och hämta solmogna jordgubbar, när hon vill. Det finns några få stackare till plantor som fortfarande producerar bär, men inte ens de sköts. Det finns inte kraft, hon väljer att inte se. Men vi ser, jag ser. Jag ser att hon håller på att släppa drömmen, låta den dö.

I linneskåpen har det väl aldrig varit snyggt egentligen, men det har funnits en viss grundordning. Det är bara kaos nu. De tyska handblåsta vinglasen, som alltid varit hennes älskade skatt, som hon själv burit vid alla flyttar. Bara för att hon inte skulle kunna anklaga någon annan om de gick sönder, hon skulle aldrig ha förlåtit någon annan. De står undanstoppade lite här och där. Värdelösa remmareglas står i det fina skåpet istället. Jag förvånas över att det är så hon gör, men det ger också en fingervisning om hur illa det egentligen är.

Fast det inte riktigt märks. Eller så gör det och jag väljer att inte se. Jag vet ärligt inte.

Körkortet är indraget. Hennes kloka läkare har sett vart åt det barkar. Även om hon idag klarar att köra bil, man är inte beroende av närminne vid bilkörning, så vet vi inte när andra förmågor tappas. Hon själv vill inte orsaka död eller lidande för andra, hon accepterar att lämna ifrån sig sin frihet. Men hon gör det med svår sorg, hon visar det inte, men jag vet. Det räcker med ett telefonsamtal för att jag ska höra vad som döljer sig bakom det vardagliga småpratandet.

När vi växte upp har det sällan krusiduller och tuttinutt i vårt hem. Rena linjer, lite stramt möblerat, inget krimskrams. När huset köptes blev det genast mer lulluligt, annan typ av gardiner, andra prydnadsföremål, drömmen om en naturnära oas mjukade upp hela hennes inställning till inredning. Många är de loppisrundor där hon plockat hem fynd efter fynd.

Hon har alltid gjort stilfulla arrangemang av delar i ett rum. En pedistal med ”rätt” saker på. Ett bord och ett par stolar med rätt duk och rätt prydnadsföremål, för att få rätt ombonade känsla. Jag ser att ställen i huset som normalt är mycket smakfullt arrangerade, inte riktigt är färdiggjorda. Eller att ”fel” saker står där, det smakfulla är borta.

Det är nära överbelamrat istället, eller avbytet mitt i, omflyttat utan tanke och plan. Det är svårt att se. Det är ju hon som lärt mig hur placeringen av en pryl kan ändra hela upplevelsen av ett ställe. Jag snyggar till, utefter de principer hon alltid haft, hon verkar inte se skillnad. Hon verkade vara nöjd innan och hon är nöjd nu. Men där märks det annalkande kaoset. Ofrånkomligt.

Hon har alltid diskret kommenterat folk som haft för mycket prydnader framme, tyckt det varit synd att det blev så mycket. Det var inte vilsamt för ögonen och alla sakerna stal uppmärksamhet från varandra. Hon upplevde att det blev rörigt och ointressant. Hon kan göra det fortfarande, men missar då helt att se att hon är på väg till samma plats. Fullständigt omedveten.

Jag funderar över fenomenet. Ser hon inte, är hon inte längre kapabel att ta in ett helt rum? Saknar hon förmågan att se helheter? Bryr hon sig inte eller vill hon ha det så här nu? Eller är det så att när hon ser föremål som betyder något, så vill hon ha dem framme. Så att hon kan se på dem, att de kan utgöra hennes nycklar till minnen och vem hon är och har varit? Jag vet inte. Det börjar bli rätt uppenbart är att kaos råder, både inom henne och i den fysiska världen utanför. Hennes verktyg är borta. Kompassen saknas.

Jag kan bocka av symtom efter symtom, hon följer diagnoskriterierna exakt. Det ligger stilla, ingen progress i diagnosen. Fast det är inte väntat heller. Inte förrän nästa sjukdom som slår till, kommer vi att märka förändringarna. Vi vet inget om hur lång tid det kommer att ta innan hon inte längre klarar vardagen själv. Det går inte att förutsäga hur lång tid det dröjer innan hon glider från oss helt.

Det som ändå lyser upp hennes tillvaro är glädjen över hennes andra barnbarn, det kom en liten flicka till världen för ett tag sen. Hon vet om den lilla flickan, hon har varit där och fått njuta av barnet. Fått skaffat sig egna minnen. Minnen som hon kan berätta för mig, händelser och upplevelser som hon håller fast vid som om de vore juveler. Och för henne är de nog mer värda än alla juveler i världen. Det värmer mig mycket att hon har dessa minnen och jag hoppas att de hinner lagras.

Livet flyter på, min sorg börjar bli hanterbar. Jag börjar bottna i sorgen, än är det inte fast mark, men det är stadigare. Jag har slutat gråta hejdlöst och kan prata om det som händer. Vilket i och för sig är väntat, jag vet ju hur processen fungerar och kan konstatera att jag följer skolexemplet. Det jag hoppas att jag klarar, är att stödja resten av familjen och framför allt min älskade mamma. Hon behöver all stöd och all bekräftelse hon kan få. Hon har förtjänat det många gånger om.

Utan frid.

Alltså det här med döden. Igen.

Vill bara tala om på en gång att jag anser att folk har rätt att dö. Det är okej att folk dör rent generellt. Det är inte förbjudet att dö. (sen kan jag också tycka att vissa dödar är ohyggliga och djupt orättvisa)

Jag blir så otroligt trött på folk som tycker att livet är värt att bevara under vilka omständigheter som helst. Och nu snackar jag inte nåt ofött liv eller så. Jag snackar om vuxna, fullt tillräkneliga människor, som i frånvaro av mental sjukdom eller tillstånd, gör bedömningen att det här inte är ett meningsfullt liv och vill avsluta det.

Jag följer Judis blogg om hennes kamp med att leva med ALS. Läs gärna hennes blogg här. Jag läste följande inlägg för nån dag sen och började fundera på vad jag har mött för attityder kring döden och viljan att leva vidare eller inte.

Och påfallande ofta så tycker folk att det ska räddas och upprätthållas liv, till höger och vänster. Det spelar ingen roll vilket livet, bara personen ifråga överlever. Om sen personen upplever sitt liv mer eller mindre meningslöst, det verkar oväsentligt. Vilket jag absolut inte förstår! Jag har inte mött en enda människa som varit glad över att leva ett meningslöst liv. Inte en enda som känner att livet är bra när det tappat mening. Snarare tvärtom, varje männsika vill att deras liv ska ha en mening, att det ska gå att se att det denne gör spelar roll. Att hen spelar roll för sin omgivning och att livet fylls med innehåll som känns meningsfullt. Och vad Judi får för svar, när hon ifrågasätter livet när meningen upphört, gör mig både illamående och riktigt förbannad.

Jag kan förstå närstående som är så lyckliga över att de hann fram till en levande människa, oavsett hur svårt skadad människan är. Och visst är det klart trivsammare att ta farväl av en människa som man upplever är levande och att man som närstående ofta vill vara med i dödsögonblicket. Jag är lika själv, klart jag inte vill att mina nära ska gå ensamma.

Men jag är klart, fullt och fast övertygad om att en mentalt stabil, vuxen människa är kapabel att säga stopp och välja att avsluta sitt liv. Märk väl att jag inte är för att djupt deprimerade, som stundom inte ser någon mening alls med livet, ska få hjälp med att dö. Inte heller personer som blivit svårt skadade och därigenom fått våldsamt förändrad livsföring, ska få hjälp med att avsluta sitt liv. Det är inte de jag åsyftar alls.

De jag vill ska få bestämma att de ska få avsluta sina liv, är de som har svåra kroniska eller livshotande tillstånd, där orken att kämpa vidare lämnat dem. Där de inte längre upplever värdighet eller mening. Där räddning inte finns att få, där döden kommer att inträffa inom överskådlig framtid. Det måste arbetas fram riktlinjer hur detta ska gå till och det ska inte kunna gå attt få marginaleffekter. Varje individ ska få en bedömning utifrån sina omstädigheter och bedömningen ska alltid ha fokus på vad som är humant.

För egen del vill jag bli bortkopplad från allt livsuppehållande, väl det är kostaterat att jag inte kommer att ens kunna vara skuggan av mitt forna jag. För då vill inte jag leva, då får det vara nog. Jag har dessutom haft ett så otroligt bra liv fram till dags dato. Dör jag så har jag levt ett långt liv och fått varit med om saker som få haft möjlighet till. Och jag har haft många stunder av riktigt intensiv lycka och otroligt nära gemenskap. Få förunnat. Visst, jag vet att jag troligen kommer att försöka kämpa för mitt liv, om jag drabbas av livshotande skada eller sjukdom. Men det finns en gräns för hur lång och kostsam den kampen får vara. Tror jag i alla fall.

Frid.

Jag kikade in hos Lady Dahmer och såg att det var skrivet om hur man talar, du kan läsa här om du vill. De efterföljande kommentarerna fick mig att fundera lite över hur jag använder mitt språk.

Jag har ett helt eget språk. Det är förvisso svenska som är mitt första språk, men jag sätter min personliga prägel på språket. Det gör i och för sig de flesta, jag är knappast unik på det viset. Man lägger till och tar bort vissa delar ur det officiella språket, gör det till sitt eget. Hur man talar och vilka ord man använder är ju djupt kopplat till våra identiteter. Det går att signalera hur mycket som helst, beroende på vilket sätt man väljer att använda språket på.

I mitt vardagsspråk har jag egna ord och böjningar, jag har minst två dialekters ord inblandande, jag har dessutom flera olika språkliga nivåer igång. Jag levde tidigare med en svensklärare (ja, det heter så), när vi träffades hade han ganska skoj åt mitt sätt att prata. Han retades lite lagomt och språkpolisade lite till och ifrån. Men vart efter han började komma djupare in i utbildningen, så ändrades hans sätt kring mitt språk. Han började verkligen lyssna på hur jag talade, ja han lyssnade även på vad som sas. Dock frågade han ofta varför jag uttryckte mig som jag gjorde, vad dialektorden betydde och lite allmänt kring hur jag tänkte.

Mot slutet av utbildningen och magisternivån så lära jag fråga vad som hänt, eftersom att kommentarerna numera helt uteblev. Han berättade att han talat att med flera av sina lärare om mitt språk och att de sagt åt honom att lyssna och njuta. Att det tydligen var lite ovanligt att använda språket som jag gjorde och fortfarande gör. Han hade själv förstått att han inte längre kunde korrigera min svenska, för ju mer han lärde sig, desto mer insåg han att reglerna aldrig är helt givna.

Varje människa har sitt eget språk och har rätten att få uttrycka sig efter bästa förmåga. Så länge andra begriper vad det är som menas, finns inte något skäl att bry sig i vardagen. Det man däremot bör vara medveten om är att det finns platser och tillfällen då ett tråkigt korrekt språk utan dialekt eller liknande är det rätta. Men hur ofta händer det? I mitt jobb måste jag vid vissa tillfällen hålla koll på inte bara språklig korrekthet och nivå, utan även satsmelodier och liknande, det får inte finns utrymme för egna tolkningar hos mottagaren.

Jag språkpolisar aldrig i tal eller i informella textsammanhang. Inte heller i officiella texter, om det inte begärs av mig, då är jag skoningslös. Men som sagt; i tal finner jag inte någon mening i att korrigera min omgivning, om det verkligen inte är fullständigt galet. För det viktiga är inte exaktheten i språket, det viktiga är om jag förstår budskapet eller inte. Sen kan det reta livet ur mig att någon fixat fel betydelse på ord. Att inte veta skillnaden mellan ”nyttja” och ”utnyttja”, får mig att rysa. Eller blanda ihop betydelsen på ”motivation” och ”motivering”, kan få min hjärna att krulla sig.  Där riskerar budskapet att bli fel eller omöjligt att förstå. Men trots att jag får bryt, så försöker jag snyggt visa på korrekt betydelse, utan att vara plump eller elak. Varför jag gör det, har Linnea beskrivit väldigt bra här. Jag håller med henne till fullo! Läs gärna hennes språkblogg här, den är kanonbra!

På viss regelbunden basis har jag kontakt med en person som inte behärskar svenska alls, denne har ett ytterst begränsat ordomfång. På gränsen till att det täcker att klara av den mest basala kommunikationen på vardagsnivå. Nu är personen villig att jobba med gester, tonläge, mimik samt till och med mindre charader för att klara kommunikationen. Det underlättar. I talade ord begriper jag inte mycket, men jag tror jag för det mesta fixar att greppa ett sammanhang. Den här personen har ett extremt tålamod i att försöka förmedla, så jag tycker att det minsta jag kan göra är att visa tålamod i att försöka förstå. Kommunikation är ju så otroligt mycket mer än bara orden och blir det otroligt tydligt att allt inte behöver sägas med ord.

Jag älskar dock att lyssna, och tjuvlyssna, när olika språk talas. Jag behöver inte begripa ett ord av vad som sägs. Det är vackert ändå. Men undantag från tyskan. Men annars så har jag inte hört nåt annat språk som inte fungerar i mina öron. Jag älskar att vara på platser och i sammanhang där det talas många språk samtidigt. Det blir aldrig rörigt i mitt huvud, jag blir inte trött av surret. Älskar att höra hur orden uttalas, hur intonationen låter, hur de som talar varierar röstläget, hastigheten och känslan som förmedlas. Jag tycker också om att se språk, kan vara helt uppslukad om jag får syn på en konversation på teckenspråk. Det är så otroligt häftigt!

Och jag gillar att folk har dialekter. Jag växlar själv mellan tre olika och kan nästan härma en fjärde. Fast jag kan dem inte ordagrant, jag lever inte längre i dem. Där jag befinner mig idag pratar jag väldigt slätstruket, alltså det hörs att jag kommer från annat ställe än där jag bor och verkar. Inget snack om saken, jag släpper ju inte "sången" i min dialekt. Men jag kan inte använda dialektorden på samma sätt, folk begriper inte mig, det blir ineffektivt. Ibland vräker jag dock på och skiter i vilket, aningen begrip de eller så görne de int. Dessutom hittar jag på egna ord och egna böjningar på ord, om jag vill. Dessa har min omgivning klart lättare att förstå, än de rena dialektorden.

Språk kan användas för att komma nära människor man aldrig tidigare träffat. Men det kan även användas för att stänga ute människor. I min värld är budskapet viktigare än vad som sägs i rena ord.

Fridens!

Såg hos Kemimannen att det fanns en liten utmaning om musik, min lista är ju inte ens i närheten av hans klass, du läser hans lista här. Men jag gör mig ett litet försök.

1. Din favoritlåt: Kan nog snabbt räkna upp fyra riktiga favoriter. Men måste jag välja så är det Enjoy the silence, Depeche Mode. Den funkar alltid. Har inte hittat ett sammanhang eller humör där den inte skulle funka.

2. Din hatlåt: Vem orkar hata musik? Alltså rent generellt så är dansbandsmusik inget jag uppskattar. Men jag dör inte. Kan dock tycka det blir förtjusande skoj med nödrim och sirapssöta strofer. Gillar inte heller jazz där fyra musiker spelar fyra olika låtar samtidigt, har svårt att höra harmonierna i det disharmoniska. Men jag hatar det inte. Sen kan jag ogilla sång och musik, men tycka otroligt mycket om budskapen i texterna, Dylan torskar ju på det. Dylan tolkas alltid bäst av andra! Det jag har svårt att stå ut med är flickor med tunna små röster, som sjunger om hur otroligt ensamma de är och den enda vän de har är gitarren de står och kramar. Fast det blir ju en hel genre och jag hatar dem inte heller, bara äckelryser när jag hör dem. Jo, faktiskt, kom på nåt jag hatar; alla som gör covers på Depeche Mode-låtar, med undantag från Johnny Cashs cover på Personal Jesus.

3. En låt som gör dig glad: Spirit in the sky, både orginalet med Norman Greenbaum och covern med Dotctor & the Medics, är ju otroligt medryckande. Lagomt hädande, så där. What a wonderful world, Lois Armstrong är ju bara helt underbar. Den blir jag också väldigt lätt till sinnes av. Delar av Lars Vegas Trios verk kan ju få mig att garva mig harmynt, riktigt glad alltså.

4. En låt som gör dig ledsen: Stay, Shakespeare's Sister. Dagarna efter den släpptes så hamnade en vän i koma, klart påverkan blev extremt påtaglig. Vännen kom ur koman efter nån vecka och blev sedemera helt återställd. Men den har kommit tillbaka som låt när jag varit förtvivlat ledsen över att jag förlorat någon. En extem gråtlåt. Får den ibland i huvudet på jobbet, när det varit ledsamma dödar. Fast det handlar ju också om vad man menar med ledsen. Den låt som senast rörde mig till tårar var Kathy's Song (Victoria Mix By VNV Nation), Apoptygma Berzerk. Fast det var ju inte för att jag var ledsen.

5. En låt som påminner dig om någon: Halo, Beyonce. Ja, jag vet, den är ju så extremt packad med alla knep som en "5 i 2"-dans ska ha. Den är ju vidrig i sin uppbyggnad, hela arrangemanget manipulerar våldsamt. Men det spelar ingen roll, jag älskar den! Låten är musiken till en villkorslös kärlek som finns mellan mig och en nära vän. Det är liksom han.

6. En låt som påminner dig om ett ställe: Highland, One more Time. Ja, ja, ja, du kan sluta garva nu. Ingen minns den och den som gör det rodnar. Men de få gånger jag hör den så tänker jag på mitt älskade Höga Kusten.

7. En låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle: 2009 var jag och en av mina närmsta väninnor och såg Depeche Mode på Parken i Köpenhamn.  Vi hade perfekta platser, vi såg hela arenan och såg rätt ner på scenen. Konserten var fantastiskt och fjärde låten var Walking in my shoes. När den drog igång steg jublet, i princip hela arenan reste sig upp, började dansa och sjunga med. Sen fortsätter det så resten av konserten. Fullständigt makalöst! Köpte liveinspelningen från konserten och det hörs verkligen när det här händer. Hela det dygnet var otroligt häftigt, det hann hända en hel del.

8. En låt som du kan hela texten till: Spirit in the sky. Otippat. Den har ju gått på var enda fest som var mellan 1988 och 1995, något mindre frekvent sen dess. Men den används ju fortfarande, vid rätt tillfällen. Svårt att inte lära sig texten. Faktiskt den enda låt jag någonsin kan tänka mig att sjunga karaoke till.

9. En låt som du kan dansa till: Vad räknas som dans? Styrdans? Folkdans? Bara digga med lite? Tryckare? Sätt på nåt hyfsat taktfast i up tempo och jag kommer att börja röra på mig. Gillar det mesta som skulle kunna benämnas som massproducerat kommersiellt trams, om det är för att röja på ett dansgolv. Jag kan tänka mig dansa till rätt mycket. Men jag gillar verkligen att röra på mig till Knock on wood, Amii Stewart. Dansa tryckare gör jag gärna till The power of love, Jennifer Rush. Wienervals till Fångarnas kör ur Verdis, i övrigt ganska kassa, opera Nebucanezzar. Men just Fångarnas kör är fin som attan, otroligt vacker!

10. En låt som får dig att somna: Sweet Lullaby, Deep Forest. Det mesta av Enigma kan jag också somna gott till.

11. En låt av ditt favoritband: Men alltså..? Bara en? Shake the disease, Depeche Mode. Varsågod...

12. En låt av ett band du hatar: Men så var det där med att hata igen, orka bry sig? Jag har blivit gammal och blasé. Men jag vill inte höra Knockin' on heavens door med B. Dylan. Den är dålig så det gör ont i livet. Funkar otroligt bättre med The Alarm, då är den till och med underbar. Anser inte att fler har gjort nån cover på den. Vad Gun's & Roses gjorde, räknas inte.

13. En låt som är guilty pleasure: Vad sägs om hela 80-talets samlade produktion i genren eurobeat/hi-NRG? Speciellt Stock, Aitken & Watermans verk är väl lagomt skämmiga att gilla. Åtminstånde än så länge. Bananaramas cover på Venus är riktigt bra, fast det bör ingen få veta.

14. En låt som ingen tror att du skulle älska: Hm... Thunderstruck, AC/DC ...kanske. Eller Pour som sugar on me, Def Leppard är ju en klar favorit, som jag inte tror att så många skulle kunna gissa. Annars finns det nog en och annan som skulle höja på ögonbrynen åt min förtjusning över Son of a preacher man, Dusty Springfield. Sen tror jag att det är flera som skulle tycka det var lite märkligt att de visste att jag lyssnat på Marilyn Manson och Type 0 Negative, med behållning. Manson i orginal och inte när han gör covers.

15. En låt som beskriver dig: Waiting for the nigth, Depeche Mode. Njuter alltid av mörker. Älskar att vara vaken om nätterna, riktigt njuter av det, om jag valt att vara vaken. Annars funkar även Born this way, Lady Ga Ga. Faktiskt den enda låt med den bruden som jag tycker när något att ha. Men jag är lite sån "ta det eller gå", tänker inte skämmas det minsta för den jag är!

16. En låt som du brukade älska men nu hatar: Finns inte. Visst en viss överdosering av en låt kan göra att jag inte vill lyssna på ett tag. Men får det gå en stund så gillar jag ju den, när jag väl hör den igen. Kan inte lyssna sönder en låt så. Eftersom jag förknippar låtar med folk, upplevelser, ställen och liknande så skulle det vara möjligt att den känslomässiga kopplingen till en låt, skulle göra att jag inte skulle kunna lyssna på den mer. Rent teoretiskt. Det har inte inträffat än. Så: pass!

17. En låt som du ofta hör på radio: Lyssnar inte på radio, det blir liksom inte av.  Men de få gånger jag kommit i kontakt med en radio, så har det påfallande ofta spelats nåt av September, sen förra sommaren. Inte mig emot.

18. En låt som du önskar att du fick höra på radio: Tainted Love, Soft Cell är en schysst cover som de kunde spela oftare på radion.

19. En låt från din favoritplatta: Jag är ju så fatalt enkelspårig där. Alla favvoplattor är ju av Depeche Mode. Borde nog söka för det. Vilken av dem som är favvoplattan är ju lite flytande. Music for the masses är ju tokbra och då är det Never let me down again som gäller!

20. En låt du lyssnar på när du är arg: Jaaaa... det beror ju så på var jag lackat ur över. Your history, Shakespears sister åker ju på när jag är sint på partner eller om jag/vi gjort slut. Brain damage, Pink Floyd är suvve när frustrationen över nåt är på väg att rinna över. Dèsenchantee, Mylene Farmer åker på när jag åker dit på att hänga läpp över tillståndet i världen, gärna liveversionen från Bercy.

21. En låt du lyssnar på när du är lycklig: Alive and kicking, Simple Minds passar bra humör. Barcelona med Freddie Mercury och Montserrat Caballe är ju underbar med sina stora svulstiga gester i arrangemanget.

22. En låt du lyssnar på när du är ledsen: Riktigt dåliga dagar så kan Anxiety, Black Eyed Peas höras ett eller ett par varv. Dock är det väldigt sällan.  Så där lagomt kärleksolyckligt ledsen så blir det Bleeding love, Leona Lewis.  Och har det verkligen tagit slut så är Nothing Compares 2 U, Sinéad O'Connor den absolut bästa gråtlåten. Även No More I Love You's, Annie Lennox funkar vid olycka i relationer, behöver inte vara att det tagit slut.

23. En låt du vill ha på ditt bröllop: Det är redan avklarat sen förra året. Fick ha Fångarnas kör som bröllopsvals. Inte helt okontroversiellt beslut bland de vänner som fick reda på det innan, framför allt invände de mot titeln ( ja, de kan inget om opera). Sen är det ju lite riskabelt, ja. Det är ju inte säkert att det här äktenskapet håller livet ut, även om jag hoppas det innerligt. Men jag tror att jag kommer att fortsätta älska den, oavsett vad som händer. Tror att det kallas "stycke" och inte låt.

24. En låt du vill ha på din begravning: Märk ur vår skugga, Imperiet, naturligtvis. Sen skulle jag vilja bryta av det hela men nåt tvärt oväntat. Det ska fan inte vara allt för förutsägbart! Skulle jag dö idag så har jag haft en ruskigt bra liv, inget liv som ska sörjas mer än nödvändigt. Så det lär ju bara bli nåt helt oväntat, Raise Your Glass, P!nk ligger bra till där. Tyvärr tror jag att nån kommer att byta ut det, så det blir nåt mer blödigt och sorgesamt. Det riskerar till och med att bli nåt religiöst dravel. Då ska jag försöka spöka, om jag kan.

25. En låt som får dig att skratta: Träffsäker sjungen satir kan få mig att fullständigt bryta ihop, Rallygänget har lyckats ett par gånger. Rent generellt "spoofs" på känd musik är kul. (Heter det spoofs för musik också? Eller bara för film?). Vilket i alla fall gör att ”Weird Al” Yankovic är en favorit. Annars så är  Lova att va'snäll mot Ann-Kristin, Lars Vegas Trio, bara för underbar! En god väns mor heter så, vilket gör det hela jättekul. Michael B. Tretow är ju också en ständig källa till glädje. Hans låt "Det var bättre förr" får mig att fnissa nöjt i alla fall.

26. En låt du kan spela på instrument: Pass! (Kan gneta "Fjäril vingad" på fiol med extrem anstängning, mest bara för att det är kul, tror inte nån skulle känna igen den.) I övrigt är jag nog hänvisad åt triangel, kam, maraccas eller kazoo.

27. En låt du skulle vilja kunna spela på instrument: Nej, men verkligen inte! Pass! (det finns gränser för dumhet, även i helvetet)

28. En låt som får dig att känna dig skyldig: Men helt seriöst? "Känna mig skyldig"? Vad betyder det? Jag tror inte jag har någon sådan koppling till musik alls. Har funderat i flera dagar på den här, men kommer inte på nåt. Om musik inte har ett vettigt syfte, så lyssnar jag nog inte på den musiken. Och att känna sig skyldig är inte ett vettigt syfte enligt mig.

29. En låt från din barndom: Absolut tidigaste musikminnena är av Spotniks (pappas favvisar) eller nåt stycke av James Last med orkester (mammas favvis). Första egna albumet var ABBAs Arrival och den låt som fastnade bäst var Money, Money, Money.

30. Din favoritlåt från den här tiden förra året: Mja... hm... Den första låt jag tänker på är Hang With Me, Robyn. Sen lyssnade jag rätt mycket på musik av en vän, som spelat in ett antal låtar under pseudonymen Krasse Flodström. Även Cat People (Putting Out Fire), David Bowie vill jag dra mig till minnes att jag lyssnade på under hösten 2010. Det är en sån låt som bara är kvar i mitt liv och som jag med jämna mellanrum lyssnar rätt intensivt på.

Fridens!

Klockan är 04.30 när jag börjar skriva detta. Jag tycker om att vara vaken den här tiden på dygnet, om jag aldrig gått och lagt mig.

Jag fullständigt hatar att vakna den här tiden på dygnet. Det finns egentligen aldrig några riktigt bra och hållbara skäl till att kliva upp strax innan halv fem på morgonen. Det finns verkligen inte! Ändå är jag uppe nu och jag har varit uppe samma tid varje morgon, 6 dagar tillbaka.

Nåt händer i min kropp den här tiden på dygnet, även om jag inte vet vad. Något som påverkar den kraftiga förkylning jag dragits med sen 8 dagar tillbaka. 04.25-isch vaknar jag av att jag hostar järnet och sen är det stört omöjligt att somna om. Kliver upp för att inte störa bättre hälften allt för illa.

Tror inte jag varit så här kravlig på typ 15 år eller mer. Jag har inte något minne av att en förkylning tagit mer än max 5 dagar i sitt intensivaste skede. Det här verkar ju inte ha någon ände alls. Ständigt utflöde från lungor och ständigt utflöde från näsan, har inte minskat alls. Har dessutom tappat rösten, helt. Okej, jag kan viska (vilket man inte ska) 5 ord åt gången, sen funkar inte det heller. Det mest roliga är att min omgivning reflexmässigt viskar tillbaka till mig.

Jag har ett dygn på mig att bli frisk. Kommer att göra vad jag kan för att piggna till så jag kan jobba på måndag. Så roligt är det inte att vara hemma.

Fridens!