Var till tantdoktorn idag, inte världens roligaste sysselsättning, men ett akut måste. Ingen fara på taket, vilket jag redan visste, jag mår bra. Har haft samma åkomma för några år sen, ofarligt men måste åtgärdas.

Jag har en förvärvad misstänksamhet mot alla läkare, manliga läkare är speciellt utsatta. Mina krav är höga. Dessutom har jag en irrationell misstänksamhet mot manliga gynekologer, är inte så glad på kvinnliga heller, föredrar oftast barnmorskor. Nå, i det här fallet så krävdes en gynekolog och till min initiala besvikelse så var det en man.

Men glad kan jag konstatera att den här var faktiskt något att ha. Inte speciellt gammal, min ålder +/- 5 år, trygg och resonabel. Med lågmäld humor dessutom. Såna växer inte på träd, det är ju i princip ohört att såna ens existerar. Eftersom att jag troligen kommer att få uppsöka stället igen, så känns det ju betryggande att det faktiskt finns en vettig person att fråga efter.

Jag gillar när mina fördomar fullständigt smulas sönder, om så bara rörande en person!

Fridens!

I en mailkonversation berättade jag för mottagaren att jag ibland liknas vid en ängel. Tro mig när jag säger; så är inte fallet i verkligheten. Varken bokstavligt eller bildligt, inte på långa vägar. Och om det nu skulle vara så i alla fall, så har jag riktigt kolsvarta vingar och en mycket solkig klädedräkt.

Jag brukar säga emot när någon kalla mig ängel, vilket oftast renderar i att personen tror att det är nån form av falsk eller äkta blygsamhet och ska övertyga mig om hur fel ute jag är. Vilket det inte är, vilket jag inte är. En sanning är att andra kan inte veta vad som pågår innanför pannbenet på mig, eller någon annan heller, så vida jag inte berättar det. Och inte ens då finns det någon säkerhet om sanningshalten, jag kan ju ljuga som en häst travar. De ser vad jag gör, utan att förstå de bakomliggande motiven.

Grejen är att jag försöker vara så genomsynlig som möjligt, att i så få sammanhang som möjligt mörka åsikter eller intentioner. Jag är av åsikten att folk mår bättre om de vet var de har mig och att jag kommer med så få överraskningar som möjligt. Det gör verkligen ingenting om jag är fullständigt förutsägbar. Fan jag är kring 40, hur spännande ska man vara då?

Jag fungerar som de flesta andra här i världen, människor är väldigt sällan endimensionella och jag är det inte. Okej att en handling kan ses som otroligt vänlig och lite änglalik, men jag kan ju tala om att det oftast finns en ganska beräknande tanke bakom det hela. Jag lovar, mina motiv är verkligen inte så upphöljda som vissa anser.

Jag ska väl i sanningens namn säga att det finns en tudelning i motiven bakom mina eventuellt goda gärningar. Det första är att "så ska man göra, odiskutabelt". Det finns handlingar jag gör enbart för att det stämmer med min idé om hur ett liv ska göras och levas. Jag skulle inte överge en människa som mår dåligt, min profession säger ifrån, min nedärva känsla för etik säger ifrån. Fast det har inget med att vara god/vänlig/snäll eller vad det än kallas, att göra. Så gör man inte och så gör inte jag.

Ovanstående är inte så vanligt i mitt liv, ändå. Det andra motivet är klart vanligare. Som när jag försöker leta på den suraste kassörskan i kassalinjen och har som mål att få henne att le. Mest för att det är en utmaning, mest för att jag nöjt kan konstatera att jag lyckades. Inte särskillt nobelt gjort, ha!

Eller när jag ringer till myndighetspersoner; kvittrar som en liten lärka i luren. Hälsar vänligt och helst med namnet som myndighetspersonen har presenterat sig med. Kan anteckna namnet också för att vara riktigt vänlig när jag avslutar samtalet. Varför gör jag det? För att jag vill att de ska göra som jag vill och om jag behöver ha kontakt med dem igen så ska de minnas hur otroligt trevlig jag var, när de hör rösten i alla fall. Känns inte heller speciellt vänligt, så här när sanningen ska fram.

Jag "ser" alltid servicepersonal på hotell och liknande. Alltid en nick eller ett leende, om jag inte säger -"hej, hej!" Man skulle kunna förledas att tro att jag gör det för att jag uppskattar att de finns och att jag vet att de är betydelsefulla för verksamheten, men icke. Det kan ju vara så att jag behöver ha deras hjälp med en extra kudde eller vad som helst, då är det bra om de har ett vänligt sinnat minne av mig. Hjälpen sker snabbare så. Jag vann på den strategin också... Ha!

Exempel finns det gott om, exempel där jag kan verka som världens genuint vänligaste varelse. Men sanningen är en annan. Och visst; en av bieffekterna kan vara att den person jag behandlar på det här sättet kommer att må bättre, bli gladare och göra ett bättre jobb. Visst kan det vara så, men det är verkligen inte meningen, bara en bra bieffekt.

Så varför inte låta dessa stackars människor runt mig få behålla sina illusioner då? Därför att jag inte tänker bli omtyckt för nåt jag inte är. Och duger jag inte som jag är, så står jag hellre kvar själv, än ha folk runt mig som ska ändra på mig.

Fridens!

Jag, som alla andra, möter med jämna mellanrum väldans besvärliga människor. Och så mycket beteendevetenskap och ledarskap sitter kvar i mitt huvud, att jag begriper vissa saker. Det ena är att jag faktiskt är helt och uteslutande ansvarig för min reaktion på dessa besvärliga människor. Det andra är att jag faktiskt kan göra något för att underlätta både deras tillvaro, för att inte tala om min egen, beroende på hur jag väljer att reagera. Det sista är att jag faktiskt vet att det alltid finns skäl till att folk beter sig som de gör.

...om jag vill...

Det finns ingen lag eller naturlag som säger att jag ska reagera på ett speciellt sätt, bara för att vissa saker sägs eller görs på ett visst vis. Det finns ett mönster i hur folk i gemen reagerar på vissa händelser, men det går att reagera på annat sätt också. Jag har förmånen att få se människor som väljer andra reaktionsmönster, såna som alltid klarar sig smidigt genom besvärliga möten, som håller sig till sakfrågorna och får oftast som de vill ändå. Jag är så våldsamt avis på dem. Jag vill vara sån, åtminstånde nästan jämt.

Men för det krävs att jag är medveten om vad jag gör, om vad som triggar mig och att jag har en plan för förändring. Jag måste vara beredd att lägga ner tid och engagemang.

Den jag först kommer att kunna öva på finns i min närhet, dagligen. Det är väl inte dagligen som personen uppvisar besvärligt beteende, eller jo det är det, men inte så att jag drabbas. Jag vet att jag triggas rejält av att personen ständigt verkar uppe i varv, alltid fräser ut frågor i anklagande tonfall (min tolkning, märk väl) och alltid ska ha omedelbar bekräftelse i dessa situationer. Personen har exempelvis inga problem att gå in och bryta ett samtal som pågår, oavsett samtalets karaktär. Min tanke kring detta är då att jag ska ändra mitt reaktionsmönster och inte låta mig triggas igång och svara lika illa tillbaka. För det är vad som oftast händer idag, tråkigt nog.

Och det är bara jag som kan ta ansvar för det samt förändra mig själv.

Det första jag ska försöka ändra på är att bli tyst/fortsätta vara tyst, när jag blir ansatt eller upplever att personen kommer stormade i fel sammanhang. Till detta finns två skäl; det ena är att jag inte ska kunna svara nåt elakt tillbaka och det andra är att jag ska koppla in huvudet och minnas vad jag vill göra. Det här kommer att bli det avgjort svåraste momentet att lyckas med.

Sen måste jag lyssna aktivt på vad personen behöver hjälp med. Det händer att jag missar att ta in det väsentliga, för att jag är blockerad av min reaktion. Och i ärlighetens namn; just vad det gäller den här personen, så är det sällan komplicerade saker som utbrotten rör sig kring. Skitsaker egentligen, därför så otroligt att jag ens lägger energi på att bli triggad.

När den aktuella frågan är avklarad, ska jag försöka höra efter hur personen har det och om jag kan göra något för att underlätta. Visst får jag vara beredd på att lägga om mitt eget schema, om nu personen vill ha min hjälp med något. Jag får ju vara beredd att rycka in helt enkelt, eller ta emot vad det nu är som kommer. Till att börja med så kommer jag nog att bli ignorerad på den här punkten. Inte för att personen inte vill ha min hjälp, utan för att personen inte tror att frågan ställs, hör den inte. Men förr eller senare kommer personen att uppfatta min fråga och kanske ta den på allvar. Då gäller det att jag svarar upp.

Vad får jag ut av det här då? Min förhoppning är att jag ska kunna hålla jämnare stämningsläge och vara effektivare. Bieffekter jag hoppas på är att personen i fråga taggar ner något och inte anlägger värsta tonläget för att få den hjälp den anser sig behöva. Med lite tur kan kanske mina andra kollegor också ändra mönster. För det behövs egentligen bara att en person förändras, så kan läget för hela gruppen förändras.

Vad det sen blir i verkligheten av detta, det får jag väl återkomma med.

Fridens!

Jag springer inte omkring deppig och krisar dagarna igenom, att få logistiken i livet att fungera tar ju sitt. Istället lägger jag ner tid på att vara väldigt medveten om vädret och årstiden, det bara blir så, det är inget jag medvetet "utövar". Dessutom kikar jag på lite tecken i omgivningen, sånt som mest kan beskrivas som skrock eller i bästa fall myter.

Det är inte för att jag på något vis behöver vara medveten om vädret, mitt liv och leverne påverkas väldigt lite av väder. Min pendlig kan påverkas av halka och snöfall, men det är väl också det enda som på något vis motiverar mitt lätt överdrivna årstids- och väderintresse. Det finns över huvudtaget inget som motiverar mitt årstids- och väderminne. För jag har sånt också. Tidigare var jag noga med att notera i kalendern vad som hände, det är jag inte längre.

I mars sa i princip var enda människa att det aldrig skulle bli vår och om den kom så skulle den vara extremt försenad. Vilket jag inte trodde ett skit på. Varför vet jag inte, jag har inga vetenskapliga belägg och inga konkreta bevis på att om snön ligger länge så går våren över fort. Men erfarenheten från senvintern våren 2010, sa att snön försvinner fort och det blir grönt strax efteråt. För så var det då. Och i år gick det ännu snabbare. Jag tror Mälaren sköljde kring 12:e april, 16:e april slog häggens blad ut, 19:e såg jag första musöronen på björken. Idag är det den 12:e maj häggen har blommat i en vecka och nu blommar syrenen också. Det är en vår i rekordhastighet och det är för varmt.

Och då menar jag inte för varm för att vara bekväm, jag älskar värme, men för varm för att vi ska få en fin sommar. Jag har en liten teori om det där, högst ovetenskaplig sådan, men ändå en teori. Förra året hade en hyggligt kall och regning vår, det blev varm sommar. 2008 hade en underbar vår, sommarvärme i slutet av april och hela maj, sommaren var hyggligt kall och eländig. Typ 14 dagar med riktigt värme. Jag har flera exempel från år där våren varit usel, sommaren varm och exempel där våren varit varm och sommaren regnat bort. Dock finns inget minne om att det varit kallt både vår och sommar, eller det motsatta med varmt både vår och sommar. Kan ju hoppas på att jag blir motbevisad i år, det får gärna fortsätta att vara varmt ända in i oktober.

Fast då har vi problemet med att ekens löv slog ut innan askens löv slog ut. Det är inte bra enligt min farmor: "Ek före ask, då blir det plask, ask före ek, då blir det stek". Vet inte om det är allmän myt eller nåt från Bondepraktikan. Förra året stämde bra, asken slog ut en vecka innan eken.

Annat jag tittar på är var skatorna sätter sina bon. Högt upp eller långt ut på grenar ska betyda varm sommar, också enligt min farmor. I år sitter boet oskyddat högt upp i en tall. Men jag är inte så säker på att det stämmer, 2008 byggdes oskyddade bon och våren var ju tokvarm, men sommaren regnade bort. Det kan vara så att de bygger för vårvädret. Hur de nu får reda på hur det ska bli...

För mig är det, eller har blivit, viktigt när växlingarna sker i våra årstider. Lika viktigt är det att känna hur vädret är just nu och hur det ser ut att bli under de närmsta timmarna. Jag blir inte påverkad i humöret av väder i någon större utsträckning, som vissa blir. Kan vara på riktigt bra humör när regnet vräker ner och det blåser snålt. Men jag vill vara med och se, känna att det händer saker runt mig.  Vara medveten om att det sker förändringar, ta tiden att stanna till och bara uppleva.

Fridens!

Det gick ju att få uppfattningen om att det stod för något bra, att jag inte behövde ha någon 40-årskris. Tur för mig.

Så är inte fallet, hur gärna jag än vill att det ska vara så.

Gårdagens inlägg kom ur frustration över sakernas tillstånd. Jag har tillräckligt mycket att krisa över ändå, om jag vill, en 40-årskris kommer inte att hinnas med.

40-årskrisen ska tydligen vara nån mellanstation där man gör en verklighetskoll på läget i ens liv. Populärt tema verkar vara att bli tonåring på nytt och göra allt det där som man inte gjorde när man var tonåring. Fast jag gjorde "ALLT" det där, när jag var tonåring känner att det var överreklamerat då och är det antagligen nu också. Även om det kanske är roligare nu eftersom jag har bättre ekonomi än för 20 år sedan.

På det hela taget har jag det bra, det vägskäl jag står vid, faller nog igenom. Jag har för övrigt tagit mig igenom den milda krisen utan stärre ansträngning, gick på nåt dygn. Så det finns inget mer att göra i den saken, inget att oroa sig för.

Förutom ovanstående, så bjuder ju livet på större eller mindre motgångar mellan varven. Just nu är det tillräckligt av de där små, förbannade och väldigt enerverande motgångarna. Det skulle nog kunna gå krisa ihop på riktigt om jag lade ihop dem, men just nu gör de också att jag inte har tid att 40-årskrisa. Jag kan inte, orkar inte och har inte lust.

Men det undantar inte mig från att tidvis stanna upp och förvånat tänka; tog det så här kort tid att leva nästan 40 år?

Fridens.

Jag konstaterar att jag inte behöver ha någon 40-årskris. Inte med det liv jag lever.

Fridens.

Jag har fått en kram. Jag får såna rätt ofta, har ett lyxigt liv på så vis. Men den här är speciell.

När jag först träffade den här mannen så gillade jag honom instinktivt. Vi hade ett uppdrag att ställa iordning en plats under några timmar. Det blev riktigt bra, vi synkade och jag lyckades ställa hans förväntningar på mig, rejält på ända. Sånt är mycket roande.

Vi finns båda inom samma område men på olika nivåer och vitt skilda sakområden. Men jag har skäl att ha kontakt med honom med viss oregelbundenhet. Han är en sån som får saker att hända. Ber jag honom om något så får jag det utfört, jag har stor respekt för den mannen och önskar att jag kunde nå upp till hans standard.

Han fanns på min arbetsplats under några dagar, vi hade långa diskussioner om både jobb och till viss del även om våra privatliv. Vi har liknade humor och kan vara både riktigt raka och riktigt retsamma med varandra. Vi har en stabil grund att stå på, jag skulle aldrig skygga eller bortse från negativ kritik från honom. Skulle den komma, så vore den befogad. Det vet jag.

Med de flesta som jag har liknande kontakt med, så kommer kramandet efter ett tag. Man blir glad av att se personen, de kramarna är genuina och värmande. Med den här mannen är det handslag som gäller. Det har roat mig.

Så fram till i förra veckan då jag springer på honom på ett arrangemang. Eller det var han som såg mig och lagom högljutt började retas för att påkalla uppmärksamhet, till omgivningens förtjusning. Inget otrevligt eller besvärande, bara roligt. Efter lite meningsutbyte så lovade jag att kontakta honom för vidare diskussion, tänkte att mail vore lämpligt. Men några timmar senare så springer jag på honom och vi kan fixa de detaljer som ska klaras av. När vi ska skiljas så kramar han om mig, en riktigt varm, hård och nära kram. Den var helt underbar i all sin enkelhet.

Och den sitter kvar på min kropp och i mitt sinne på ett stillsamt glatt vis. Jag ler vid minnet.

Jag önskar så att fler får såna kramar, sånna som bara glittrar i minnet.

Fridens.

Det finns en mycket ung kvinna som kom in i mitt liv. Det är tillräcklig ålderskillnad på oss för att jag skulle kunna vara hennes mor, utan att det skulle väcka allt för mycket uppmärksamhet. Hon är en av de där goda människorna, fast hon vet inte om det. En av de där som inte bara vill förändra sin värld, utan också verkligen gör det. Hon är en god människa, även om hon själv tycker att hon är självisk och gör det goda bara för att få cred. Fast så är det inte.

Hon var riktigt ung när vi först lärde känna varandra, men det lyste om henne. Ögonen brann av en vilja att göra något och hon gav sig gladeligen ikast med de uppgifter hon kom över. Lyckades med allt hon företog sig, en ständig framgång. När jag pratade med henne så var det väldigt svårt att läsa av henne, svårt att veta vad hon egentligen tyckte om saker. Men hon lyssnade alltid uppmärksamt, det syndes att hon alltid processade vad jag sa.

Det fanns något mycket slutet kring henne. Min första tanke var att hon hade mycket stark integritet. Men ju mer jag lyssnade på henne och ju mer jag studerade henne,  fanns det något i hennes uppenbarelse som gjorde mig bekymrad. På riktigt bekymrad. Nåt gjorde henne osäker in i märgen, oavsett hur många segrar hon firade. Och de var många, var så säker.

Efter nåt år så hade vi lärt känna varandra rätt bra, jag visste vilken väg hon tänkte ta i livet och hon hade koll på läget. Efter en sommar utan kontakt så ringer hon och är på strålande humör. Berättar att allt har förändrats och hennes liv har tagit en helt annan vändning. Jag blev något förvånad men talade om att jag var glad för hennes skull. Vi talade vidare och jag fick en känsla av att något var så fel, så fruktansvärt fel, fast jag kunde inte höra vad. När vi ska avsluta samtalet är jag mycket tydlig på att hon alltid är välkommen att höra av sig, när som helst och att hon alltid kan komma till mig, vad som än händer.

Det tog tio dagar, sen ringer hon storgråtandes och berättar hur hela livet faller samman men att hon ändå har en livboj. Den finns en ung man i hennes liv, som tagit henne under sitt beskydd. Jag blev klart misstänksam, det lät inte bra på något håll. Kontakten med hennes familj är bruten, hon är mer eller mindre förskjuten. Inte helt vanligt att det händer i helsvenska familjer.

Den unga kvinnan och jag har mycket kontakt, mycket dramatiskt händer i hennes liv. Turligt nog visar sig den unge mannen vara en riktig klippa, omtänksam, generös och också en av de goda människorna. Det är en otroligt smärtsam revolt och frigörelse hon går igenom. Under den här tiden märker jag att ingen har berättat för henne om hur livet är. Hon tror så mycket som inte fungerar i vår värld. Och ändå är detta inte kopplat till religion eller livsstil. Hon har föreställningar om hur ett liv ska levas som är klart angränsande till psykisk åkomma. Ju mer historier som kommer fram i ljuset, desto sjukare framstår hennes familj. Det är en sann välsignelse att hon kom därifrån.

Eftersom jag från början sett det goda, så har jag aldrig tvekat en sekund på att finnas där, när det behövts. Oavsett tiden på dygnet, även om jag inte funnits på samma plats som henne i världen. Hon har haft stående inbjudan till alla årets högtider i vår familj och alla firanden vi haft. Hon har blivit en del av vår familj. En människa som hon går inte att överge, det finns inte i min värld. Timmarna i telefonen har blivit många och långa, men de har varit värda varenda öre och var enda sekund. Vart efter åren har passerat, så har hon fått stabilare mark under sina fötter.

Idag lever hon ett gott liv. Hon gör det hon vill göra och hon gör det på sina villkor. Hon lever sitt liv och hon håller på att bli sig själv. Det är så underbart att se och höra. Jag håller fortfarande tummarna för henne och försöker finnas till hands när jag behövs. Men jag behövs inte lika mycket längre, eller mer för andra saker än det som varit innan. Jag är helt övertygad om att hon kommer att bli en klart lysande stjärna inom sitt område, hon kommer att lyckas.

Hon har ofta frågat var för jag bryr mig och hur hon ska kunna återgälda mig. Jag gör det för att hon är värd det och hon ska inte ge något tillbaka till mig. Min förhoppning är att hon själv kan sträcka ut en hand åt någon, den dagen hon själv är kapabel att hjälpa och ser att någon behöver henne.

Fridens.