Under ett antal åt har jag tyckt att det är kul att fotografera. Jag har harvat med analog kamera i många år, bytte inte till digital kompaktkamera förrän 2006. Har väl hunnit igenom fyra stycken sen dess och faktiskt lyckats utvecklas med dem. På de kameror jag haft har det gått att göra lite olika inställningar och jag nyttjat dem så gott jag kunnat. Men för ett år sen så kände jag att det verkligen inte gick att komma längre med den lilla kompakta Canon jag haft i snart tre år. Den är bra och den funkar utmärkt fortfarande, för ögonblicksbilder är den oslagbar och jag har den alltid med mig. Men den räckte inte och den är ingen utmaning längre, jag känner den rätt väl.

Så jag började fundera på om jag inte skulle ta och skaffa mig en digital systemkamera. Tankarna växte och i början av året så tyckte jag nog att det var dags att sondera terräng. Vilket märke? Vilket behov har jag? Vad vill jag göra med kameran? Vilket prisläge? Vilken modell? Köpa kit eller hus och objektiv, var och en för sig? Vad kostar de nödvändiga tillbehören? Vad behöver jag för att ens komma igång? Det första jag gjorde var ju att läsa på om olika märken och modeller, sen blev till att åka ut och klämma och känna. Kan konstatera att Media Markt är ett riktigt bra ställe, där finns mycket att klämma på och personal som gärna guidar och berättar. Har varit runt på några ställen och faktiskt så är Media Markts personal de som är minst nedlåtande. Och nej, jag är tyvärr inte sponsrad på detta inlägg, även om jag verkligen önskar att jag vore! Ett tips är att fråga butikspersonalen om vilken kamera de själv använder och vilka fördela och nackdelar de märkt. Det ger ju också en idé om det är någon som kan något eller om det är ett klappträ som ger dig svar. Och i samtliga fall så har ovan nämnda butik varit bäst även där, personalen har kunnat berätta och förklarat skillnader.

Ganska snart stod det klart att det var Canon som var min grej. Troligen beror det på att jag redan hade en liten, menysystemen skiljer sig inte, jag fattade direkt vad jag höll på med och var jag var på väg i menyerna.  Då började funderingarna kring vilken modell som skulle kunna vara aktuell, det skiljer ju en hel del mellan dem. Det man kan konstatera är att antalet siffror i modellbeteckningen, ger en fingervisning om hur "hjälpsam" kameran är. Ju fler siffror innan "D", desto vänligare kamera. Har ingen aning om det är lika på Nikon. Förresten så skulle jag lätt kunna tänka mig att köpa en Nikon, om det inte varit för att jag redan fattade menyerna bättre på Canon. De är jämnstarka som märken och i kvalité, resten är liksom en smaksak i min värld.

Det tog mig över ett halvår att vela fram och tillbaka mellan olika modeller, det slutade med att jag satt och läste manualerna till de tre sista modellerna som var kvar att välja mellan. Den största katastrofen vore om jag köpt en kamera som jag behärskade efter 4-5 månader. Det hade inte varit skoj. Jag vill ha en rejäl utmaning och jag vill lära mig, det ska få ta tid. Även om jag kan min lilla kompakta historia, så har jag ju inte mer än en vag uppfattning om hur det är att jobba med en systemkamera, på riktigt. Eller jo, det är inte helt sant, micklade med min fars analoga kamera på 80-talet, men det var ju ett tag sen...

Och en rejäl utmaning är vad jag fått! Sanna mina ord! Det tog en vecka innan jag slutade vara rädd för att peta på manicken! Sen dess har jag fotat lite här och där vart jag kommit åt. Testat olika inställningar och hunnit misströsta över att objektiv inte är helt billiga.

Jag har haft min kamera i drygt fem veckor nu, drygt 2200 bilder är tagna, mestadels är de inte av nån bättre kvalité. De har ungefär samma kvalité som med vilket kompaktkamera som helst. Kanske lite bättre men absolut inga fantastiska bilder. För jag vet inte riktigt vad jag håller på med. Och det är mycket sällan jag håller mig till de förinställda automatikerna, sånt är bara tråkigt. Jo,  jag kan ta nån bild med helautomatik bara för att veta att jag har en hyfsad bild om alla andra misslyckas helt. Men annars är ju hela poängen med en systemkamera att det ska ta tid och att flera inställningar ska provas. Att lyckas hitta den perfekta balansen mellan komposition, exponering och fokus, det är utmaningen!

En sak är då helt säker, det spelar ingen roll om man har dyrt kamerahus eller skitbra gluggar (obejktiv), kan man inte hantera utrustningen, så blir det inga vettiga bilder heller. Och jag har en bit kvar att vandra, det kommer att bli spännande!

Fridens!

Följande inlägg önskar jag innerligt att vore genomsponsrat, att jag fått mycket pengar för att skriva det jag gör, likväl som mängder av produkten. Tyvärr så har jag inte fått nån sponsring alls och lär inte komma att få någon heller. Men jag är lika glad för det.

Jag har sen snart ett decennium nästan bara njutit av dyr mörk choklad. Det är väl endast en gång i månanden som mjölkchoklad är acceptabelt. Då ökar Sveriges Geishakomsumtion kraftigt under att par dygn, men faller lika snabbt igen. Mjölkchoklad tycker jag oftast är för söt och kladdig. Det blir lite för mycket.

När jag började intressera mig för mörk choklad så fanns det bara mörk blockchoklad i våra livsmedelsbutiker. Vilken är jätteäcklig i alla sammanhang, utom bakning. Hos några stackars övervintrade pralinmakare fanns riktig mörk choklad att få ta på. Den första riktigt bra sorten jag smakade var Valrhona, sen dess är jag av den benhårda åsikten att det är den bästa chokladen ever. Jag är tämligen kräsen vad det gäller choklad, dock har jag provat mig igenom mängder av tillverkare och varianter. Mycket äckligt men också en hel del acceptabla sorter. Och sen några få riktigt goda.

Choklad görs av tre olika typer av cacaobönor; Criollo, Trinitario och Forastero. Criollon räknas som den finaste av de tre men våldsamt gnällig vad det gäller skötsel, klart vekast av dem. Forasteron är tämligen kraftfull i smaken, vilket gör den till den sort som är vanligast i världen. Den är inte lika ansedd som Criollon, utom Forasterosorten som kallas "Arriba" och också anses vara extremt delikat. Forasteron går att blanda ut väldigt mycket och ändå behålla smak, den är dessutom inte lika känslig och en mer ekonomisk planta på det hela taget.

Choklad producenterna har oftast flera kakor olika kakaohalter men också flera olika bönblandningar eller smaksättningar bland sina produkter. Det finns bönor som är odlade på olika ställen i världen och som får ytterligare en dimension på sin karaktär, beroende på producentland.

Den mörka chokladen tycker jag bäst om att njuta i små bitar som sakta får smälta i munnen, helst inte större än en halv kvadratcentimeter. Gärna med te av någon mer neutral sort. Men det kan även vara gott med en god whisky eller ett gott rödvin.

Valrhona den absolut godaste chokladen i min mun. Här kan du läsa om företaget Valhrona. Företaget är franskt, men jag gissar att det är fler som fixar att läsa den amerikanska officiella sidan, än den franska. De håller hög och jämn kvalité på sina produkter, inga överraskningar. De har en bra bredd på sitt sortiment och har även årgångschoklad som är ännu lite exklusivare och godare. Enligt mig är deras "Guanaja" (efter ön som C. Columbus först landsteg på) ren perfektion. Det blir inte bättre än så här. Enda nackdelen är att de envisas att blanda i lite vanilj, inte så att man känner vaniljsmaken, men ändå. Kakan är 70-procentig, den bryter bra, smälter utmärkt, har en tydlig, rund och fyllig arom, luktar fräscht och har en len konsistens utan att vara kladdig. Guanaja är en blandad choklad med olika bönor.

  Perfektion i en liten ask!

Som sagt; lite sponsring hade inte gjort ont, men i brist på det så får jag trippa iväg och köpa den själv. Valhrona finns att få tag på i princip hela Sverige, om inte i fysiska butiker, så i flera webbutiker. De butikerna får du söka reda på själv.

Fridens!

Min frånvaro från denna blogg har varit tämligen långvarig. Men livet kom liksom ivägen.

Det har inte hänt nåt jättedramatiskt mitt liv sen jag sist skrev ett vettigt inlägg. Det har bara varit full fart på exakt allt. Det har inte funnits tid över till att sätta sig ner och formulera en vettig text. Å andra sidan tror jag att skaran som möjligen noterat min fråvaro, är tämligen begränsad. Vilket är en fördel. En stor fördel.

Våren gick fort över i sommar, jag missade tyvärr de vita nätterna hemma, i år. Det är hjärtesorg. Jag jobbade in i slutet av juli och var inte tillbaka på jobbet förrän i slutet av augusti. Då med en hjärna som var helt semesterkvaddad. Tyvärr tog mitt jobb ringa hänsyn till sådana omständigheter, det har varit nån sorts överljudhastighet på allt sen jag kom tillbaka. Förvisso är det temporärt, men det är en aningens ansträngande  att förväntas vara på topp, med en hjärna som knappt är vaken vid 11-snåret om dagarna. Det har prioriterats hårt i alla göromål, energin ska ju räcka till.

Annars så var semestern bra. Träffade mest familj och vänner, inget avancerat. Spenderade en vecka själv hos mina föräldrar. Mer för att bedöma läget med min mor, än som ren semester. Jag kommer nog att återkomma kring ämnet när jag samlat mig lite. Håller på att vänta in eventuella förträngda reaktioner. Har haft några insikter om min egen framtid, vilket jag säkert kommer att ta upp i en eller annan form här inne. Jag har firat min andra bröllopsdag och jag har jobbat på Pride-festivalen. Även där borde jag nog kunna klämma fram en och annan fundering vad det lider.

Vi har haft vattenläcka, gudskelov att vi bor i hyreslägenhet! Värst drabbade är dock grannen under oss, vatten har ju en tendens att rinna neråt. Jag håller även på att förbereda inför ett inköp av en systemkamera. Det är en mycket långsam process för mig, det har tagit ett halvår att bestämma mig för modell. Jag vill ha en utmaning, jag vill kunna göra många inställningar, det ska ta tid. Ska det gå fort och på helautomatik, då räcker den lilla kompaktkameran jag redan äger. Fast redan med den så är jag ju inne och fingrar på de flesta funktionerna man kan pilla på. Kommer nog att nämna lite om det också, när jag väl kommer så långt att jag väl köper den.

Nu väntar jag på att den riktiga hösten ska ta fart med alla sina färger och stormar. Jag väntar på att luften ska bli hög klar och kall. Men innan dess är det nog läge att sova en sväng.

Fridens!

För en tid sen så var jag på en familjesammankomst. Där fanns två personer som jag håller av speciellt mycket. De har varit med i mitt liv sen jag föddes. Vi har inte kontakt med varandra mer än nån gång per år. Men det är mycket viktiga människor för mig, otroligt viktiga och jag är inte helt säker på att de vet hur viktiga de är.

Jag hade i alla fall förmånen att sitta vid dem under middagen och kaffet. Vid kaffet pratade vi om det underbara kaffebrödet som serverades, både länge och uppskattande. Jag berättade om att min mormor gjorde något som hon kallade för weinerbröd, fast de kanske inte var riktigt weinerbröd. De var tokgoda! Mormor gjorde dem ofta och fick dem alltid perfekta. Mormor drabbades ju av vaskulär demens, precis som min mor, och min mor ångrade alltid att hon aldrig frågade mormor hur hon gjorde dem. Det grämde både min mormor och min mor. Jag vet att min bror och min mor letade igenom hela mormors receptsamling och hem, men det var för sent. Min mormor var väldigt ledsen över att hon inte längre kunde återge receptet och återkom ofta till att det var så förargeligt. Vi var ju helt övertygade om att receptet gått förlorat. Nå, det blev inte mer sagt om det, där och då. Vi skiljdes åt några timmar senare och jag hade redan då glömt bort att vi pratat om saken.

Fyra dagar senare ligger ett brev på hallgolvet, adresserat till mig. Ett vanligt brev, ett sånt man knappt får nu för tiden. När jag slår upp det så är det receptet på min mormors wienerbröd!!! De hade kommit ihåg konversationen och leta reda på receptet, som de själva hade, skrivit av det och skickat det till mig! Jag blev så lycklig att jag lära gråta en skvätt. Och  gesten säger något om hur underbara de här människorna är och jag kan nog aldrig uttrucka hur otroligt tacksam jag är över att de finns i mitt liv. Ringde min bror och berättade, han blev minst lika glad som mig, krävde direkt att få en kopia av receptet.

För det finns något tröstande, för att inte säga glädjerikt i att kunna föra recepten vidare. Att få göra samma rörelser som min mormor gjorde, att få känna samma smak som hon hade gjort. Såg inte långt där efter en dokumentär om kanadensiska indianer, som också bakade sina förfäders bröd. Kvinnan sa att det förenade henne med hennes förfäder på ett väldigt direkt  och konkret sätt.

Jag kan bara hålla med, jag förstår exakt vad hon menar med det. Exakt.

Fridens!

Jag letar skatter, det är riktigt roligt, jag kommer till ställen som jag aldrig trodde mig besöka. Jag får reda på saker om världen, som jag aldrig trodde att jag skulle få se. Jag håller på med geocaching, en form av modern skattjakt. Jag är inte lika aktiv som jag var för några år sen, jag vet inte riktigt var tiden tar vägen. Men med jämna mellanrum får jag nåt ryck och ger mig ut och letar.

Cache i detta fall står för "en gömma", fenomenet är spritt i hela världen. Det går att se en relation mellan att ett land får bredband och datorer blir vanligare för gemene man samt hur många cacher som dyker upp. När jag började med detta sommaren 2005 fanns det inte ens 4000 cacher i hela landet, idag kikade jag på hur många som finns; drygt 44 000. Den som hittat flest i världen har hittat drygt 65 800 och den i Sverige som har hittat flest, har loggat 14 600 ungefär. Jag har hittat 190 st till dags dato. Vilket för visso räcker långt i min värld, det finns ju ingen risk att de tar slut.

Det var min bror och far som drog mig in på den här banan, jag var lyckligt ovetande om att fenomenet uppstått och pågick. Jag visste mycket väl vad Global Positioning System var och hur det funkade, men hade väl aldring tänkt att jag skulle skaffa mig en egen handenhet. Min far visade gömmorna som han och bror hade lagt ut och jag torskade dit direkt. Fick åka hem och köpa mig en egen mottagare, det blev enklast utförande ever. Så småningom har jag själv lagt ut en handfull med cacher som andra letar reda på. Det är lite roligt att läsa folks vedermödor för att hitta gömman.

Så vad gör vi då? Vanligast är att någon lagt ut en burk med nåt icke värdefullt småplock, plus en penna samt en loggbok av något slag. Personen tog ut koordinaterna för platsen där burken gömdes och registrerade gömmans existens på en hemsida, avsedd för ändamålet. Jag går till nämnda hemsida, ser att gömman finns, knappar in koordinaterna och börjar leta efter gömman. Vissa ligger långt ut i ingenstans, andra går du förbi varje dag. Även om jag har koordinaterna så är det inte helt lätt att hitta gömman. En GPS bestämmer position utifrån att man rör sig, står man still så händer inget. Sen påverkas signalen av växtlighet och byggnader, väder med mera. Det kan finnas rätt många meter i diameter att söka av, för att inte tala om höjdaspekten, den spelar också in. Du kan ju tro att du letar på rätt ställe och att det är väldigt nära enligt GPS:en, fast gömman egentligen finns tre meter under eller ovanför dig. Det kan ta ett tag att klura ut det, men det är ju sånt som är så skoj.

Är det en kvalitetsgömma så ligger den i anslutning till något spännande ställe eller ett ställe som ger ett mervärde, typ att du lär dig nåt du inte visste eller ser nåt spännande. Dessutom ska gömman vara placerad så att den inte är synlig för de som inte är invigda, men den ska synas för den som vet vad den letar efter. Man ska vara mycket diskret när man söker efter gömman, inte dra åt sig uppmärksamhet. De som inte är invigda ska inte bli nyfikna på vad man håller på med. Hittar jag gömman så skriver jag i loggboken och lägger tillbaka gömman på rätt plats igen. Man kan göra lite byteshandel i gömman. Tar jag något ur gömman, så stoppar jag tillbaka något jag hade med mig. När jag kommer hem så loggar jag på gömmans "hemsida" att jag varit där och tackar för gömman. Det finns dessutom gömmor som går i flera steg eller som kräver att man tänker till lite och en hel del andra varianter.

Det är en ganska billig sport och den är inte organiserad som sådan, alla kan delta utifrån sina förutsättningar. Vissa kör så kallad "hardcorecaching", de kollar var gömman är på nätet, kikar på hintar och söker utan GPS. Annars är det som behövs nån form av GPS där man kan slå in koordinater, tillgång till dator så man kan kolla upp cacherna och sen logga dem, när man hittat dem. Ett par schyssta skodon och oömma kläder, sen är man igång. Jag vet att vissa kör med sina smartphones, men att navigera med dem suger batterier nåt våldsamt, i längden tror jag det är billigare att köpa en handhållen enhet. En fullt tillräcklig GPS går på strax över tusenlappen, kika på exempelvis pricerunner.se eller prisjakt.se.

Officiella internationella hemsidan för geocaching hittar du här.

Den svenska resurssidan och communityn för geocaching, hittar du här.

Fridens!

Jag reser en del i mitt jobb, både i regionen och i riket. Och jag älskar det! Verkligen!

Jag tycker om att komma till nya platser, se nya saker, fast trivs lika väl när jag kommer till välkända platser. Det är skönt att se något annat, än det jag ser i vardagen. Fast jag har rätt ombytlig vardag, så jag kan inte gnälla, jag har en hel region jag rör mig i. Det är inte samma dörr jag öppnar varje morron. Och jag tycker om att jag har förmånen att få åka runt. Denna månad har jag inte en vecka utan "bortanätter", jag har varit till Halmstad och vänt denna vecka, förra veckan hade jag två nätter i huvudstaden och kommer att ha två till i samma stad nästa vecka. Jag reser oftast med bil när jag rör mig i regionen, tåg eller flyg när jag rör mig i riket. Privat blir det oftast bil. Och det blir mycket farande, närmsta blodssläkten finns 25 mil bort, syskon på 35 mil och föräldrarna på 50 mil. Lägg därtill goda vänner på cirka 20 mils avstånd, så blir några mil om året.

Jag tycker det är lika mysigt att stå och vänta på transport, som att sätta mig i en tankad bil för att köra någonstans. Tåg eller flyg kan innebära trevliga, om än flyktiga bekanskaper, jag är inte svårpratad i såna lägen. Jag märker ganska snart om det finns chans till en liten pratstund. Sista konversationen kom att handla ingående om musiksmak och musikutövande samt lite idéhistoria. Bilkörande å sin sida gör att jag hinner komma ifatt med saker, klura ut sånt som jag inte tänkt klart och komma på suveräna lösningar på problem. Eller sjunga tokhögt till musiken jag har på, jösses såna underbara duetter jag presterat genom åren!

Jag tycker om att vakna på hotellrum eller hemma hos familj/vänner. På hotell så vankas det ju hotellfrukost och även om jag knappt vet vad jag heter när jag kommer ner i frukostmatsalen, så gillar jag idén om att slippa ens tänka på vad jag ska ta fram eller att jag behöver plocka undan efter mig. Dock tycker jag att alla hotellrum är för kalla, har alltid ett värmeunderställ och strumpor med mig. Hos vänner är det ju vännerna eller familjen som drar upp mig upp sängen, att få umgås med folk jag tycker otroligt mycket om, får till och med mig ur sängen skapligt tidigt.

Sen gillar jag att skicka vykort. Så länge mormor, farmor och makens farmor levde, så hade jag några självklara  att skicka till. De verkligen älskade att få kort från diverse olika ställen jag varit på. Vet inte om folk skickar vykort längre? De är ju inte skitlätta att hitta numera men jag brukar lyckas och jag har fått hitta andra att skicka till istället.

Dock finns det en nackdel med att vara på resa, jag fullständigt hatar att packa och packa upp. Drar på packandet in i det sista och jag kan ha väskan halvt uppackad i 14 dagar, tre veckor. Tvätten och hygienartiklarna åker ur direkt, men sen går det så trögt. Så förtvivlat trögt. Gömmer min halvt uppackade väska i gästrummet, det går ju att stänga dörren och glömma att den står där. Turligt nog så finns det ett gäng väskor att välja mellan, alla valda utifrån transportsättet.

Har börjat fundera på vad jag ska packa inför nästa vecka men mer än så blir inte gjort än så länge...

Fridens!

Det finns en regissör som jag älskar förbehållslöst; Tim Burton (du kan läsa lite här också).

Första gången jag fick kläm på karln var i filmen Beetlejuice (1988). Jag älskade filmen omedelbart och gör det fortfarande. Filmen är så underbart skruvad och Michael Keaton gör en schysst rolltolkning av spöket Beetlejuice, som är minst lika skruvad. Under åren har jag njutit av Burtons produktioner. Jag är mest förtjust i hans filmer som har animationer.  Dit hör The Nightmare Before Christmas (1993) som är mest rolig och Corpse Bride (2005) är otroligt fin och varm film. Mars Attacks! (1996) och Kalle och Chokladfabriken (2005) samt Alice i underlandet (2010) är ju vanliga spelfilmer men jag gillar verkligen hur utflippad Burton kan vara, utan att det går över styr och blir osmakligt.

Men det finns en liten film som jag verkligen tycker allra mest om. Den är söt och makaber på samma gång. Den är otroligt rolig på ett ganska absurt och lågmält vis. För rätt många år sedan visade en vän den mest underbara lilla animerade film som Tim Burton gjort; Vincent (1982). Mår bra var enda gång jag ser denna lilla film!

 Vincent Malloy, 7 år 

Det är en lagomt galen liten historia om lille Vincent och hur han tänker kring sin omvärld. Historien berättas av Vincent Price (det går att läsa mer om honom här), som med sin ödesmättade röst och avmätta engelska får historien att bli fantastiskt rolig. Kan se denna korta lilla film hur många gånger som helst, lika road var enda gång!

Här kan du se den lilla filmen, mycket nöje!

Fridens!

Jag har varit på lunch här om dagen med en mycket kär vän. Det var otroligt länge sen jag såg honom sist, han har försökt få till en lunch sen innan jul, men det har inte gått. Men äntligen kunde vi båda träffas och käka. Själva lunchen förlöper väl, den här mannen har en humor som är på gränsen till galen. Han har en förmåga att spinna vidare på saker som sägs, tills de fullständigt förlorar kontakten med vett och sans. Under denna lunch har jag vid fler än fem tillfällen fått bita mig i handen för att inte lägga ut riktiga asgarv. Jag har fnissat så jag har riskerat att kvävas. Men jag har också fått berättat vad som hänt i mitt liv och fått höra vad som händer i hans liv.

Och medans vi sitter där så känner jag hur erbarmligt mycket jag saknat honom. Han har fattats mig så ohyggligt mycket, jag visste bara inte om det.

Och tyvärr är det så med jämna mellanrum. Jag har flera vänner som jag tycker otroligt mycket om, men som försvinner i allt det här som kallas vardag. Vänner som gör mitt liv så otroligt mycket enklare att leva, som ger mig kraft att gå vidare när livet inte är helt mycket nedförsbacke. Och de gör det i vardagen, jag menar inte de där dramatiskta tillfällena då livet fullständigt ställts på ända. Utan just i den vardagen, där de här vännerna tenderar att försvinna, drunka bland alla mina måsten. När jag väl möter dem igen så drabbas jag av upplevelsen av hur mycket de saknas och hur viktiga de egentligen är i mitt liv. Och jag blir lika förbannad på mig själv över hur lång tid jag låter det gå mellan gångerna vi ses. Varje gång. För jag lär ju inse att det mest beror på mig och jag är mycket tacksam över att de här människorna inte överger mig. De fortsätter vara trogna vänner i alla fall.

Jag är förvånansvärt lyckligt lottad i det här fallet och jag vet om det. Tack alla ni som finns där ute och som stannar vid min sida. Så värdefulla ni är!

Fridens!