Rent generellt så är min ståndpunkt att jag är beredd att betala lite till och inte handla så ofta, om jag vet att jag får det jag vill ha och att jag blir nöjd med vad jag köpt.

En indikator på kvalité kan vara pris. Det är relativt vanligt att ett högre pris också gör att vara eller tjänst har högre kvalité. Men det är inte alltid så. Och jag blir lika irriterad varje gång det inträffar.

Denna gång rör det sig om nåt så trivialt som nagellack. Ingen vara som egentligen behövs, går bra att leva ett helt liv utan nagellack. Men jag kan tycka det är lite kul med just nagellack. Om jag är nöjd med något på min kropp så är det naglarna, skryter sällan om något med mig själv. Men naglarna kan jag skryta passionerat om.

De är vackra och lättskötta, ju mindre energi jag lägger på dem, desto hållbarare och tilltalande blir de. Jag har viss grundunderhåll av dem, de hålls rena, klipps ner om de går sönder. Filas när de är superkorta och kanske nång gång till om hörn uppstår. Klipper naglarna på omgivande fingrar, så att de ska vara jämnlånga med den nagel som gick sönder.

Jag väljer nagellack efter längd på naglarna, lite diskretare nagellack om de är korta, roligare färger om de har klädsam längd. Vill att de nagellack jag använder ska vara lättapplicerade, torka hyggligt snabbt och vara stabila mot slitage. Jag har hittat ett par lacksorter som är värda pengarna och som bara kostar lite drygt en hundring.

Här om veckan missar jag att lägga i nagellack när jag far på resa, tänker att det går väl att fixa till det, det finns ju affärer dit jag ska. Går och kikar på nagellack och hittar en bra färg, mot en halvstaftig kostnad så hoppas jag på att det ska bli snyggt och lättarbetat.

Trots att jag inte ens har underlack så torkar lager två dåligt, det är svårt att applicera lager två och det slits av på mindre än ett dygn. Dessutom täcker det inte speciellt bra ens på lager två så det ser ut som en 10-åring applicerat det. Ojämt och taffligt.

Det mest dumma jag gjorde var att inte köpa nagellacksborttagning, så jag hade kunnat ta bort eländet. Nu fick jag vackert gå där med gräsligt fula naglar. Långt värre än om jag låtit bli att måla dem alls.

Fridens!

För nån dag sedan hade jag ett samtal med en kär vän om vad man tar med sig från sina föräldrar. I det här fallet var det med fruktan i rösten, min vän ville verkligen inte bli som en av föräldrarna och ansåg att risken var överhängande. Vännen tyckte att denne såg tecken hos sig själv om att gå samma väg som föräldern.

Det klassiska exemplet på vad man omedvetet och oreflekterat tar med sig från sina föräldrar, är kvinnan som börjar fundera över varför hon alltid gör fyrkantig stek. Att hon alltid begär samma vikt i affären, sen skär köttet till en fyrkant innan tillagning och att formen aldrig stämmer med hennes grytor. Hon minns att modern gjorde detsamma och frågar henne varför. Modern vet inte riktigt heller men kommer på att visa den lilla fyrkantiga gryta som hon ärvt av sin mamma. Mormor hade inte större gryta, köttet fick bara ha en viss vikt och det måste i alla fall putsas fyklantigt innan det fick plats i grytan. Mamman till kvinnan hade ärvt grytan och tyckte det var lätt och behändigt att fortsätta använda den.

Under min uppväxt har min mamma alltid sagt att jag inte ska göra vissa saker, som hon kände att hon måste göra, för att vara min mormor och min framor till lags. En vanlig uppmaning var "Kommer jag dragande med det här, säg ifrån!". Hon ville inte överföra beteenden som hon upptäckt var mindre goda till oss barn, men hade inte förmågan att bryta det hon själv stod i.

Jag hade en ganska omfattande frigörelse från mina föräldrar. Det var väl lite revolt också, men jag hann inte ställa till med mycket dumheter. Utan mina tidiga tonår handlade mer om att särskilja mig från dem, att jag hårt markerade att det där kommer jag aldrig att ta med mig in i vuxenvärlden. Min kritik var omfattande, detsamma gällde mitt ifrågasättande. Fick jag inte de svar jag ville ha, vilket var ganska ofta, så valde jag en annan väg än vad mina förändrar tagit. Ibland bara mest för att. Mina föräldrar var kloka nog att förstå vad som skedde, de gjorde ett otroligt bra jobb som föräldrar under den här perioden. Den var ju som mest intensiv när jag var 14-15 år gammal, vid 17 hade jag rasat av mig och blivit min egen.

För något år sen ringer min mor upp med full panik i rösten. Hon ber om ursäkt för all skit hon enventuellt överfört till mig, som hon i sin tur fått från hennes mor. Alla dumma tankar och beteenden som är nedärvda från kvinna till kvinna. Min mor hade läst en bok om hur man som mor dyvlar på sina döttrar en massa korkade beteenden. Jag kunde lugna min mor något. Inte bara utifrån att påminna om min tonårsperiod, utan också från utbildningen jag gått, där vi tagit upp just denna fråga. Vi hade ett bra samtal om roller och vad som ärvs. Vi kom fram till att det farliga är ju inte det vi ser och kan värdera, eventuellt revoltera emot. Det verkligt farliga är allt som slinker emellan helt oreflekterat. Där vi bara fortsätter upprepa samma misstag, utan att ens märka det.

Ifallet med vännen kunde vi resonera oss fram till att det säkert inte var någon risk att denne blev som föräldern. Medvetenheten om problemet fanns ju och det gör ju att vännen har alternativet att välja väg. Det finns inget som säger att denne måste agera på samma sätt, om den inte vill det.

Visst i situationer där man inte hinner reflektera över sina reaktioner och därmed inte hinner välja väg, då finns risken att man upprepar beteendet. Men kan man innan vara medveten risksituationer och efteråt tänka igenom vad som inträffade, så finns chansen att välja annan väg nästa gång. Att bli uppmärksam på sitt eget känsloläge, slå ihjäl impulsen att agera och istället koppla in de högre funktionerna i hjärnan. Oftast räcker det med att man stannar upp situationen i några korta ögonblick, för att slippa agera mot sin vilja. Men det kräver övning.

Bästa vaccinationen mot dumhet är medvetenhet och att ge sig själv chansen att välja.

Fridens!

Eminenta Tanja har skapat denna utmaning kallad Vecka 6, för ett tag sen. Jag valde att låta bli att anta utmaningen veckan som gick, men fick en del tankar kring ämnet ändå.

Att sova med någon anses tydligen vara en mycket intim handling. Alltså bara sovandet, man behöver inte göra något av sexuell natur för att vara intima i den situationen. Sömnen gör oss sårbara, vi är inte medvetna om världen runt om oss, vi har ingen kontroll över våra kroppsfunktioner. Vem som helst kan säga att vad som helst hänt och det går inte att säga emot. Om båda sover så är det ju inget större problem, då är ju den andra inte heller medveten om vad som händer och sker.

Hos mig väcker en sovande människa oftast en väldig ömhet och förundran. Jag tycker om att se andra sova. Höra deras lugna, jämna andetag. Se hur avslappnade och rofyllda de är. Men jag blir även starkt medveten om hur oskyddade de är och det väcker mina skyddsinstinkter, viljan att vaka över människan. Låta denne få fortsätta ha sin ro, inte störa och att se till att inget stör den som sover. Likadant reagerar jag på människor som vaknar upp, nyvakna människor är vackra och lika oskyddade. Det finns något sällsamt över dem. Jag är inte förtjust i att väcka andra, men måste jag, så gör jag det så försiktigt jag bara kan.

Vad jag vet om min egen sömn (enligt tidigare och nuvarande partners, tack så mycket!) så kan jag vara allt annat än rofylld. Förutom att normala kroppsfunktioner fungerar, så har jag en förmåga att snarka. Jag är mycket tacksam om någon väcker mig och berättar att jag gör det. Så jag har chans att vända på mig. Jag talar i sömnen med jämna mellanrum. Klart och tydligt, långa dialoger med någon som figurerar i min dröm. Det har i vissa fall varit möjligt att jag även haft en fullständigt vettig dialog med någon som varit vaken. Vilket gjort att den jag talat med, trott att jag varit vaken. Vilket har lett till förvirring senare, då jag inte ens vet om att vi pratat.

Jag rör mig mycket, är som en liten torktumlare, kan vakna med huvudet i fotänden. Eller instoppat i påslakanet (hyggligt bekvämt), även örngottet har jag knölat in huvudet i (klart obekvämt). Jag går i sömnen. Inte ofta, men det händer.  Lämnar sängkläder över hela boendeytan. Det är så jag (och andra) märker att jag varit ute och rört på mig under natten. Jag har aldrig öppnat dörrar eller lås, så jag tror inte det finns risk för att jag traskar ut ur lägenhet eller hus. Konstateras kan att allt detta lett till otroliga muntrationer hos mina partners, men det bjuder jag på!

Jag har aldrig upplevt själva sovandet som en sån där intim sak, man sover, end of story. Jag har inte problem med närhet i vaket/påklätt tillstånd och i mitt fall har jag det inte heller som sovande/avklädd. Är man inbjuden som gäst i min säng, så har man också tillträde till mig fysiskt, för närhet eller för sex. Det finns med i hela idén om sova ihop, i min värld är personen "godkänd" för båda aktiviteterna, även om det inte alltid är uttalat. 

I annat fall sover berörd person på soffan eller i gästrummet.

Mitt förhållande till andras sovande får mig dock att tveka på att väcka någon, om jag skulle känna att sexlusten faller på. Även om jag vet att det är uppskattat, riktigt uppskattat. Och att jag själv verkligen uppskattar att bli väckt för sex. Få saker är så ljuvligt som att få vakna till under, som smek och närhet. Min kropp fullständigt älskar det, ingen tvekan om gensvaret där. Att älska på kvällen, är överskattat som attan, efter nån timmes sömn blir allt sex bättre.

För min del är stunden innan man somnar tillsammans, den underbaraste tidpunkten på dagen, oavsett vem jag sover med. Jag kan längta efter den en hel dag. Jag har dessutom förmånen att få somna brevid den bättre hälften i stort sett varje kväll, väl medveten om hur lyckligt lottad jag är.

Fridens!

Jag får ibland känslan av att mängden smärta i en människas liv är hyggligt lika för de stora flertalet. Att det finns en viss mängd lidande som man bara måste ta sig igenom under en livstid. Det finns några som får det än jävligare än de flesta och så finns det ett fåtal som lever i ett ständigt lidande, där en bra dag tillhör ovanligheterna. I mitt resonemang utgår jag ifrån västvärlden. Hur det ser ut i övriga världen har jag bara medias bilder och inte någon egen erfarenhet att tala utifrån.

Det finns flera typer av lidande. Det finns till och med positivt lidande. Till det positiva lidandet räknas exempelvis att vara förälskad. Den där brännande längtan efter en människa, som också längtar efter mig. Önskan om att få vara nära dygnen i ända, att det inte finns nog med tid och utrymme för att umgås. Men den vanligaste formen av lidande är ändå den som gör illa och som är nedbrytande. Och varje människa lider på sitt vis, men själva företeelsen verkar vara allmänmänsklig.

Men sen finns ju de här människorna som bara glider fram på en våg av Milda genom livet. De som är vackra, har pengar, har de senaste prylarna, en god familj, de rätta kontakterna och så vidare och så vidare. De som allt går bra för. På ytan ser allt ut att vara frid och fröjd. När jag var kring 20 år kunde jag störa mig på dem. Lyckade och framgångsrika i alla sammanhang.

Fast verkligheten var oftast en annan. Utseende och pengar stämde ju, även prylar och gott anseende, men det fanns också mörka hemligheter. Saker som skulle hållas undan för omgivningen, oavsett priset, oavsett om familjen blev lidande. Fasaden var det viktigaste. För våld i närstående relationer, incest, missbruk, sjukdom och annat av livets svårigheter, struntar i fina adresser. De här företeelserna struntar i hur mycket pengar som finns och status som finns eller hur vacker någon är. Visst finns det de familjer som är lyckliga och som mår bra, men de flesta är som folk i gemen, de drabbas av livet med jämna mellanrum.

När jag ser tillbaka på hur det såg ut i årskullarna kring mig när jag växte upp, så är det bara några få som blivit så lyckade, som det förutspåddes att de skulle bli. För de andra kom livet liksom i vägen för dem. Som vuxen har jag fått det berättat av några hur det egentligen var, andras historier har jag fått höra på omvägar. Svårigheter och lidanden har de fått gå igenom, som de flesta andra. Vissa har klarat det andra har det gått sämre för. Jag menar verkligen inte att låta skadeglad på något vis och jag önskar inte att alla ska behöva gå igenom smärta och lidande. Slipper någon så är det dem väl unnt!

Jag kan väl inte säga att jag tillhör den exklusiva gruppen som gått odrabbad genom livet. Jag har väl haft min beskärda del, även om jag måste säga att det ändå varit ganska överkomligt. Jag har tagit mig igenom de högst normala kriser som tillhör mänsklig utveckling, haft gott stöd av föräldrar och vänner. Jag har varit förskonad från stora tragedier och svåra sjukdomar i min närmaste omgivning. Men jag har gått och väntat på att jag ska drabbas av någon riktig prövning. För det kommer ju, det vet jag. Jag har haft lite teorier om vad som kommer att hända, men ack så fel jag hade. Även här hade livet en lustig förmåga att ge sig på den mest oväntade delen av mitt liv, på ett sätt jag inte kunnat föreställa mig. Jag vet att jag kommer att behöva uppleva all den smärta och all det lidande jag hitintills sluppit undan. Det kommer att dyka upp och det inom överskådlig framtid.

Och det enda jag kan hoppas på, när det väl kommer, är att jag har ett socialt nätverk runt mig. Ett nätverk som är villigt att ställa upp och finnas där för mig. Men inte ens det är säkert, jag får väl se om livet har fler överrakningar att bjuda på. Det jag med säkerhet vet är att jag inte har något annat alternativ är att gå igenom det. Det har jag lärt mig av de människor som rest sig upp och orkat leva vidare. Orkat skapa sig en värdig existens, oavsett vad som drabbat dem. För jag har även sett motsatsen, de som gör allt för att slippa lidandet och det är verkligen en väg jag inte vill gå. Hur mycket lättare den än verkar.

Fridens!

Har sprungit på ett nytt begrepp idag; schemalagd egentid.

Men det är ju helt underbart! Tror aldrig jag har haft nåt sånt planerat, men jag ser verkligen nyttan av det. I det uppkomna fallet så bannades i princip all elektronisk kommunikation, inga mobiltelefoner, ingen chatt, inge nåt när andra ville ha kontakt. Otroligt sympatisk tanke.

Visst screenar jag mina inkommande samtal och mail till en viss gräns och faktiskt på regelbunden basis. Jag har inte behovet att alltid vara tillgänglig, alltid få veta vad som händer. Tänker ofta på den tid då man inte fick tag på folk när som helst, det gick lika bra det. Och det är inte mer än 10 år sedan som mobiltelefoner blev mer allmänt spridda.

Ju mer jag tänker på det så är nog mitt behov av egentid rätt stort. Inte bara egen tid iväg från kommunikation och pryttlar av alla de slag, jag behöver komma ifrån folk helt. Få vara ifred, få vara själv.

Det är nog det största behovet, men också det svåraste att vaska fram. Ännu svårare att försöka schemalägga. Och jag tänker att när jag liks ändå inte blir lämnad ifred, då kan jag lika gärna ha alla kommunikationspryttlar igång också. Det är ju ändå förstört, gör varken till eller ifrån.

Det är något för ofta som jag önskar att jag fortfarande bodde själv, något för ofta för att vara helt hälsosamt.

Fridens!

Jag har nyligen börjat lära känna en man via nätet. Personen ifråga bloggar och skriver väldigt bra. Jag har blivit ordentligt imponerad av hans texter. Jag har kommenterat texterna med jämna mellanrum. Men så var det ett inlägg som berörde mig lite djupare, så jag bara lära skicka ett meddelande privat.

Till min förvåning fick jag ett mycket trevligt och förvånande öppethjärtligt mail tillbaka. Sen har det rullat på i ett par månader med lite mailväxling. Samma goda kvalite på mailen som på bloggen, en fröjd att läsa.

Så en dag hinner han på mig på chatten som tillhör min mail, vi har samma mailleverantör. Vi börjar språka lite trevande och det är bara så mysigt. Vi fortsätter och jag märker nån form av kontakt, nåt som jag inte kan ta på men som känns otroligt behagligt. Han har humor och mycket djupa insikter om livet, vi har långa diskussioner om allt. Vilket är lite förvånande. Jag släpper sällan folk inpå mig. Det finns många som tycker att jag är en öppen människa, och det är jag, till en viss del. Jag är mycket noga med att skilja på personligt och privat. Men han tar sig smidigt och lättsamt in på områden som jag anser vara privata. Och det stör mig inte ens.

Jag får bekräftelse på ett sådant direkt sätt, som jag inte är van att få. Otroligt smickrande och väldigt vänligt. Det är inte obehagligt, bara ovant, vet inte riktigt hur jag ska tackla det. Känner mig som en generad småjänta, vet inte vad jag ska göra av mig själv. Men förtjust är jag och attraherad. Det känns lite som att bli indragen i ett magnetfält. Jag skulle vilja träffa den här personen. Jag skulle vilja sitta och prata med honom, höra hur han tänker, lyssna på vad han har att berätta. För han har mycket att berätta, nu är jag matad med små smulor av vad som finns i hans huvud, jag vill veta mer.

Och visst begriper jag att han är som alla andra, med både nackdelar och fördelar, det är ingen idealiserad bild jag har av honom. Han har villigt berättat om vissa nackdelar. Men det är just kanske det som gör honom så intressant, han står där som en helt vanlig människa, med förtjänster och tillkortakommanden.

Under nästan 14 dagar hade jag honom ständigt i tankarna och på andra sidan skärmen om kvällarna, på ett bra sätt, inte belastande. Vi var tämligen skötsamma på att hålla på anonymiteten, men efter hand så spelade det inte mycket roll heller. Det var rätt skönt att få en mer komplett bild av vem jag kommunicerade med. Jag kan ha svårt att göra om text till en verklig person, när det rör verkliga människor som jag möter på nätet. Jag fick ett namn som faktiskt inte låg långt från det jag önskade att han skulle heta, schysst sammanträffande!

Nu har vi haft uppehåll i nån vecka, bara ytterst minimal kontakt. Det har varit bra det också, jag har fått distans till relationen, rört mig ur det starkaste magnetfälten. Även om jag tänker på honom sundom, så är det inte lika intensivt som innan.

Jag hoppas han blir kvar i min värld, jag hoppas att vi kanske kommer att kunna träffas en dag. Men jag tror varken han eller jag har bråttomt dit. Blir det så blir det, annars inte.

Fridens!

En av mina äldsta och närmaste vänner ligger just nu inne på sjukhus för att få diagnos på en massa symtom. Det verkar inte vara något livshotande men det kan gott och väl vara något kroniskt. Det är på gränsen till att vara lika illa det. Åtminstånde för henne.

Jag har nått den där åldern när jämngamla åker på sjukdomar som förändrar livet och där våra föräldrar börjar skralta till sig. Både vänner och föräldragenerationen börjar dessutom att avlida i större omfattning, och mer lär det bli. Visst har det varit människor som gått bort tidigare, men det har varit nån enstaka. Men nu börjar det märkas att vi kommit upp oss i åren.

Jag tänker på min väninnan som ligger själv på sjukhuset. Det är få ställen i världen där man kan känna sig så liten och ensam. Där sorgen och smärtan kan växa obehindrat. Jag har sett det så många gånger och försökt finnas där för att lindra så gott det gick.  För all smärta kan inte lindras och all ensamhet kan inte fyllas. Hur gärna jag än vill att det inte ska vara så.

Jag kan känna en oro inför framtiden. Det kommer att bli svårt med de avsked som väntar. Det kommer att vara tufft att hantera de diagnoser som antagligen dyker upp inom en ganska snar framtid. Både mina egna och andras.

Det jag vet i detta fallet är att min väninna antagligen kommer att resa sig från en här erfarenheten med mer kunskap än tidigare. Hon är en överlevare.

Fridens.

Livet har en förmåga att knäppa mig på näsan med jämna mellanrum. Så där mest för att påminna mig om att jag inte alls har någon som helst koll eller kontroll på mitt liv. Så även denna dag, runt 13.38

För nåt inlägg sen så upplyste jag om att jag stod vid ett vägskäl och antagligen skulle bli tvingad till att välja väg. Samtidigt insåg jag att obehaget med största sannolikhet skulle vara tämligen kortvarigt och så blev det. Åtminstånde ett tag.

Jag tog ett snabbt resonemang med mig själv och kunde lättad lägga det där bakom mig. Tyckte jag hade duckat problemet rätt bra och levde gott och nöjt fram till 13.38 idag.

Men nu står jag åter på exakt samma plats, försöker tänka igenom för- och nackdelar, försöker tänka mig in hur det eventuellt skulle kunna bli. Okej, det är mindre hjärtinfarktsaktigt denna gång, men det känns också som jag lägger energi på något som jag i slutänden kommer att snuvas på.

...för att livet kommer att knäppa mig på näsan igen...

Fridens.