I ett tidigare inlägg tänkte jag högt över en kram. Om hur otroligt mycket en kram kan betyda, oavsett givarens tanke och avsikt med kramen.

Var åter i såna sammanhang där samme man kunde dyka upp, det var inget givet att han verkligen skulle vara där. Mitt i ett arbete så bränner flera fotoblixtar av och där står han med kameran i högsta hugg. Blir glad bara av att se honom.

Kunde studera honom under tiden han rörde sig i rummet, det är nåt speciellt med den mannen. Ser att han nickar och hejar på andra han känner i rummet. Nå, jag lära ju koncentrera mig på min uppgift och gjorde det hyfsat. Känner plötsligt att jag är betraktad, vrider på huvudet och möter hans blick. Ser till min förvåning hur han skiner upp i ett så varmt leende, han ser så glad ut. Vi nickar åt varandra och jag återgår till det jag ska göra.

Minuten senare känner jag en hand på axeln som ger två lätta klämningar och hans röst som säger "hej, hej". Jag hinner upp med min hand och peta till honom innan han tar bort handen.

En liten enkel gest, gjort i förbifarten. Inget märkvärdigt alls, över på ett ögonblick. Men ändå så kraftfullt.

Vi hade inte tid att hälsa innan han skulle gå. Men han höll sig så att jag kunde se honom och jag hann se (skitjobbigt att hålla koll utan att tokglo) att ingen, varken före eller efter mig, fick någon beröring på axeln, faktiskt ingen beröring alls.

Jag kan fan inte låta bli att vara nöjd över det, jag kan inte låta bli att bli glad när jag tänker på det. Oavsett hur vänlig och omenande beröringen än var, från hans sida sett, så var jag den enda. Den enda av ett gäng personer där han känner mig minst.

Jag är skitnöjd!

Fridens!

Vill nu någon läsa vad jag skrev om honom innan, så går det att göra här.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det började med att jag inte visste vad jag skulle ge brorsdöttrarna i födelsedagspresent, för så där snart ett år sen. Hade en otrolig idétorka. Sen kom jag på att jag faktiskt har en massa bilder på dem. Man kanske skulle göra sig en fotobok och ge...

Så kom då dagen jag varit rädd för i några års tid, dagen då jag får beskedet att nästa vän är på väg att lämna livet.   Det har varit lugnt på den fronten under ett bra tag, det har sett stabilt ut där det har varit risk för försämringar och ing...

Jag har i princip inte berättat den här historien för någon, den har alltid gått under vänbegreppet, vid nåt enstaka tillfälle har den berättats med orden jag kommer att använda nu. I delar, aldrig i sin helhet. Det är knappt att jag berättat den för...

Så kikar jag in här igen. Som vanligt har mycket hänt. Det är väldigt länge sen jag var in nu och skrev något.   Under arton månader har jag haft förmånen att levt i en parallell relation till mitt änktenskap. Det har varit underbara arton månade...

Det blir en del inlägg om mitt sätt att leva mitt liv nu, de djupa betraktelserna om tingens ordning (i den mån de någonsin funnits) läggs på framtiden.   Men i alla fall; det slumpade sig så att jag både kunde och det var det mest praktiska att ...